Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - I. Unionens upprättande. Margareta och Erik af Pommern - 1. Drottning Margareta och konung Albrekt. 1389-1398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
fingrar på en tegelsten, sägande: »Tegelsten, jag säger dig. så sant
mig Gud hjälpe och helgonen, Stockholm är förrådt», hvarefter han
reste sig upp och förklarade med upplyfta händer: »Så sant mig Gud
hjälpe, är det sant, hvad jag svurit.»
Hansans städer funno sig föranlåtna att genast efter
Lindholmsfördraget utsända fredsskepp och bådo drottning Margareta bistå dem.
Hon sökte förmå den preussiske högmästaren Konrad von Jungingen
att sluta sig till dem, men han visade icke någon synnerlig håg därför.
Måhända hade han redan nu uppgjort planen att sätta sig i besittning
af Gottland, hvarest sedan 1396 konung Albrekts son hertig Erik
uppehöll sig för att försvara sin faders sak mot den här, som drottning
Margareta föregående år hade skickat dit under befäl af Sven Nilsson
Sture (fig. 295), och han samlade där kring sig
sjöröfvarskaror, hvilka ofta ostraffade företogo färder
inåt Finska viken och uppåt Norrbotten, så mycket
hellre som höfdingen på Viborg, herr Knut Bosson,
son af Bo Jonsson, helt plötsligt hade öfvergått till
konung Albrekts vänner och skaffat åtminstone en
dryg del af Finland i sitt våld. För öfrigt tilläto
sig höfdingarne på de hanseatiska fredsskeppen
hvarjehanda våldsamheter. Under befäl af höfvitsmännen
på Borgholms och Kalmar hus hade år 1396 en svensk
eskader utgått, förstärkt af ett par fredsskepp. som Kalmar stad
utsände. De två slottshöfdingarne begåfvo sig till Gottland, där dock
deras anbud att understödja hanseaterna afböjdes. På återvägen skildes
de svenska fartygen, och kalmarbornas skepp blefvo i närheten af
Hoborgen öfverfallna af hansans flotta; skeppen brändes, och den 80
man starka besättningen jämte tvenne väpnare fick springa öfver bord.
Drottningen, härom underrättad, klagade hos högmästaren och hos
städerna, men de dröjde att gifva upprättelse. En sådan gafs först år
1400, då en skadesumma utbetalades till de dödades fränder och då
man förband sig att, till brottets försonande, i Kalmar fira en högtidlig
likbegängelse, att i Kalmar dominikanerklosters kyrka uppsätta de
omkomna ädlingarnes vapensköldar och där stifta en evig mässa för
deras själaro, att för de öfriga offren stifta en själamässa i stadens
kyrka och andra mässor i preussiska kloster, att gifva kläder åt två
hundra fattiga och utsända två hundra pilgrimer till heliga orter.
När denna förlikning ingicks, hade förhållandena i Norden blifvit
betydligt förändrade. Sven Sture hade svikit sin plikt och öfvergått till
hertig Erik, hvilken dock helt snart, den 27 juli 1397, afled (fig. 298);
hans änka, Sofia af Pommern-Wolgast, och Sven fortsatte kriget och
understödde sjöröfvarne. Följande år gick högmästaren Konrad öfver
till Gottland, där Visby och med staden hela ön gåfvo sig i hans våld
(den 7 april 1398). Sven Sture slöt sig då till vitaliebröderna, hvilka
vid denna tid satte sig i besittning af fästena Gaddeborg i Gästrikland,
295. Hr Sven Stures
sigill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
