Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - I. Unionens upprättande. Margareta och Erik af Pommern - 3. Vadstena kloster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
varade penningarna. Med tillhjälp af en munk, som hon höll gömd i
systraklostret och som hon sedan nämnde till sitt ombud hos pafven,
företog hon hvarjehanda ofog med klostrets handlingar — att förtiga
andra godtyckligheter. Detta upptäcktes småningom, och ett missnöje
uppkom, som slutligen öfvergick till uppror, och man vände sig till
den närmaste domaren, biskop Knut i Linköping, hvilken likväl öppet
tog abbedissans parti. När detta icke hjälpte, utan klosterfolket
afsatte fru Ingegärd, glömde biskopen till den grad sina skyldigheter.
att han uppmanade »tyranniska personer» att göra intrång på klostrets
egendom och underhafvande, liksom han själf beröfvade klostret
förmåner. Man vädjade till påfven, fru Ingegärd förklarades afsatt, men
vi finna icke, att biskop Knut fick någon tillrättavisning, och han
fortfor allt framgent att i kraft af sitt ämbete hafva tillsyn öfver
klostret.
Vadstena kloster stod i lifliga förbindelser med Italien; huset, i
hvilket fru Birgitta hade bott, hade genom gåfva tillfallit klostret och
begagnades som bostad af klosterfolket, som kom till den heliga staden.
Resorna voro helt visst nyttiga, de beredde tillfälle att studera olika
land och folk, äfven om, till all lycka, icke alla fingo samma växlande
erfarenhet som klosterbrodern Anders Olsson, hvilken under en
romfärd råkade i händerna på saracener, som höllo honom i fångenskap
under tvenne långa år, till dess han med 400 dukater utlöstes af den
spanske biskopen Alfons, som en tid hade varit fru Birgittas
biktfader.
Men beröringen med utlandet berodde icke uteslutande därpå, att
vadstenabröderna företogo resor, klostret uppsöktes äfven utifrån. Fran
Florens kom en begäran, att man skulle medverka till upprättande af
ett birgittinskt kloster invid staden, hvilket sedermera fick namnet
Paradiset. En magister Robert, till börden italienare, till sitt stånd
biskop, sändes af pafven år 1405 till Skottland, och han tog, för att
få bevisa den heliga Birgitta sin vördnad, vägen öfver Sverige. Strax
före jul kom han till Linköping, hvarest han väckte ett synnerligt
uppseende genom sina föredrag öfver Kristi mandomsanammelse och
uttrycket »Ördet vardt kött». I början af januari 1406 begaf han sig
till Vadstena. Fran Skeninge gick han till klostret med bara fötter
vadande genom snön, som räckte honom till knäna, och under en kyla,
som just den dagen var större än någonsin annars under vintern. En
linköpingskanik, som var honom följaktig och uppenbarligen icke delade
hans fromma ifver, förfärades öfver hans tilltag och bad knäböjande,
att han icke skulle beröfva sig själf lifvet — men dessa föreställningar
voro fåfänga. Efter en lång vandring, förlängd i följd af okunnighet
om vägen, kom han fram till klostret, hvarest han bad vid den heliga
Birgittas reliker, hvilken hade bistått honom i farligheter och
uppenbarat sig för honom. Han stannade i klostret en månad, utan att yppa
den värdighet han hade i kyrkan, talade med mycket allvar och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
