Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - I. Unionens upprättande. Margareta och Erik af Pommern - 4. Kriget mot holsteinarne och hansan 1412-1435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET MOT HOLSTEINARNE OCH HANSAN. 1412—1435. 363
genom den milda och vänsälla drottningens omsorger. Det är den sista
kärleksgärning, historien har att förtälja om henne. Inemot jul reste
hon öfver till Sverige och afled i Vadstena kloster under natten till
trettondedag jul 1430. Hon begrofs inom klosterkyrkan i den hel. Annas
kapell, som hon själf hade stiftat. Hon var, heter det i klostrets
minnesbok, »för detta kloster och hela vår orden en moder och den mest
trofasta skyddarinna».
De följande årens krigshistoria är icke värd att här omtalas; det
var hufvudsakligen småstrider, utförda af begär att vinna rof. Några
mera framstaående drag af tapperhet å den ena eller andra sidan finnas
icke antecknade, en och annan gång däremot hvad bytet kunde vara
värdt. Lyckligast voro i detta afseende holsteinarne, som år 1429 efter
häftig strid togo de svenska skepp, som till Danmark skulle föra
konungens i Sverige uppburna inkomster. Fångarne och rofvet
infördes till Wismar.
Ej heller om de tröttande underhandlingarna är här mycket att
säga, ehuruväl äfven svenskar deltogo i dem å konungens vägnar.
Ställningen mellan de krigförande makterna hade småningom blifvit
något förändrad. Holsteinarne förde visserligen fortfarande krig, men
deras åtgöranden trädde i bakgrunden för det vida viktigare förhållandet
till hansestäderna. Mellan dem förstod konung Erik att stifta split;
Rostock, hvarest han understödde det demokratiska rådet, och Stralsund
mot hvilket drottning Filippa hade år 1429 utrustat en flotta, som
dock blef slagen, men hvilket aldrig var en synnerligen ifrig fiende,
alldenstund borgerskapet icke var otillgängligt för bearbetning af Eriks
fränder, de pommerska hertigarne, slöto år 1430 särskild fred, lämnande
de fyra andra städerna, Hamburg, Lybeck, Wismar och Lüneburg, att
efter behag fortsätta den betungande striden. I stället rådde i de
preussiska och livländska handelsstäderna, som skulle vara neutrala,
mycken ovilja mot konung Erik och hans undersåtar, så att svenskarne
klagade bitterligen öfver de oförrätter och förluster de lidit i de östra
städernas hamnar, de enda som stodo dem öppna. Hansestäderna hade
dessutom försökt att egga ryssarne till fejd. Den Tyska ordens
högmästare, för svag att uppträda fientligt, sökte värna de sina genom att
ifra för fredsslut eller åtminstone stillestånd, och han gick däri äfven
kejsar Sigismunds ärenden. Men än voro konungens villkor för dryga,
än ville hansestäderna icke lämna holsteinarne i sticket. År 1431
fordrade hansestäderna att återfå sina gamla förmåner, holsteinska
grefvarne erbjödo sig att med fotfall anhålla om hertigdömet som län
och förklarade sig villiga att därför göra konungen som sin rätte
länsherre tjänst; båda parterna ville gärna hafva fred, men i nödfall nöjde
de sig med ett flerårigt stillestånd. Holsteinarne fingo sin vilja fram,
men städernas fordringar fann konungen alltför stora; han ville icke
gifva dem rätt att handla i mer än två städer i hvart af de tre
länderna, inom Sverige i Stockholm och Söderköping, hvarjämte de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
