Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - I. Unionens upprättande. Margareta och Erik af Pommern - 5. De inre förhållandena i Sverige 1412-1434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE INRE FÖRHÅLLANDENA I SVERIGE 1412—1434. 373
som hade anklagat honom inför påfven, hvarefter han låtit, under
fortsatta misshandlingar, släpa honom genom Stockholms gator, eller när
han under besök i uppländska prästgårdar tillåtit sig hvarjehanda
öfvervåld. Flera klagomål framkommo under den följande tiden, och
då omsider tvistefrågan afgjordes under ett konung Eriks besök på
Rönö biskopsgård i september 1421, afstod herr Jöns från sitt ämbete,
men honom beviljades dock vissa ekonomiska förmåner. Han blef
sedermera biskop i Skalholt på Island men fortsatte där sitt dåliga
lefverne. Han blef af de förbittrade islänningarne gripen, insydd i en
säck och dränkt år 1433.
Uppsala domkapitel hade icke af allt detta lärt sig att frukta för
konungens ingripande i biskopsvalen, i strid mot den kanoniska lagens
föreskrifter. När efterträdare skulle utses efter herr Jöns, utsågo
domkapitlets medlemmar tre personer, biskop Magnus i Åbo, herr Nils
Ragvaldsson, kanik i Linköping och Strängnäs, och konungens
biktfader broder Johannes Håkansson i Vadstena kloster, och bådo de
konungen att af de tre taga den honom syntes bäst. Han bestämde
sig då för broder Johannes, som i tio år förestod ärkestiftet. Han
tecknas af en något senare författare som »from, blygsam, klok, sedig i
sina gärningar men äfven rådgod i allt som förekom, han hade lätt
att finna lägliga svar och råd, hade ock ett stort inflytande öfver
konungen». När broder Johannes hade aflidit år 1432, ville konung
Erik ånyo tillsätta ärkebiskop. Han skref till domkapitlet: »Käre
vänner, nu göres det stor nytta och behof, att I och Vi fullt grannliga
tänka på, hur vi må få en god, hederlig dandeman till ärkebiskop,
därpå ligger för oss alla väl makt uppå.» Han bad dem därför utse
till ärkebiskop biskop Tomas i Strängnäs, som konungen visste vara en
fullt hederlig man och som kunde vara riket och kyrkan till heder
och mycken nytta. Ville kapitelsmännen göra detta, skulle konungen
vara dem och kyrkan mycket nådig, men ville de icke, skulle han veta
att råda för rikets och kyrkans bästa.
När detta bref anlände till Uppsala, hade kapitlets ledamöter redan
gjort sitt val i full öfverensstämmelse med den kanoniska lagens
föreskrifter; de hade valt domprosten magister Olof, född inom stiftet samt
känd för lärdom, allvar, lagkunskap, klokhet och vältalighet. De
underrättade konungen om denna sin åtgärd, och de sade sig hafva så
mycket hellre vidtagit denna, som den framlidne ärkebiskop Johannes
hade sagt dem, att konungen icke ville göra något intrång på kyrkans
frihet. Detta afvände icke konungens vrede; han ville till ärkebiskop
insätta en af sina hofpräster Arend (Arnold), hvilken han ungefär
samtidigt hade försökt göra till biskop i Bergen, ehuru denne som sådan
aldrig erkändes af de kyrkliga myndigheterna. I en skarp skrifvelse
förehöll han kapitlet dess tilltag, det hade brutit mot rikets ärliga
stadga och skäliga sedvana, dess plikt hade varit att uppföra tre
personer på förslag och sedan låta konungen af dem utse den, som syntes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
