Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - I. Unionens upprättande. Margareta och Erik af Pommern - 5. De inre förhållandena i Sverige 1412-1434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE INRE FÖRHÅLLANDENA I SVERIGE 1412—1434. 375
allmogen. Redan själfva frågan antyder, att man i Sverige hunnit så
långt, att man satte i fråga, huruvida icke konungen genom edsbrott
gjort sig sin krona förlustig. Detta sprider den rätta belysningen
öfver den resning, Sveriges allmoge halftannat år senare började mot
konung Erik.
Frågan om besättandet af Uppsala ärkebiskopsstol hänsköts till
påfven, hvilken i augusti 1432 stadfäste magister Olofs val. Detta
hindrade dock icke konungen att i augusti 1433, då tre svenska biskopar
voro hos honom i Köpenhamn föär att inför de tre rikenas råd föra
ärkebiskop Olofs talan, tvinga dem »med våldsamheter och hotelser»
till att underskrifva ett vittnesmål, som talade mot domkapitlens fria
valrätt, ett vittnesmål, som biskoparne, så snart de återkommit till
Sverige, högtidligen återkallade. I oktober samma år bröt herr Arend
sig med våld in i Uppsala ärkebiskopsgård och öfvertog stiftets styrelse,
under det den rättmätige ärkebiskopen Olof vistades i utlandet.
Om denne herr Arend hafva 1400-talets krönikeskrifvare intet godt
att förtälja. Karlskrönikan, som väl måhända i patriotisk ifver
öfverdrifver något, säger:
Argare bof var ej då en präst,
som hans lefverne beviste mest:
skörlefnad han öfde,
dobbel och dryck han pröfde,
många vitalier höll han på sjö,
köpmän gjorde de mycken oro,
de togo dem från hvad de åtte (ägde)
och kastade öfver bord hvem de förmåddce,
hvad gods de förvärfde därmed
lika halft med dem behöll han det,
alltid svor han vid vår Herres död och blod:
det vålde den stymparen var ej god.
Efter ett halft år afled herr Arend, ungefär vid samma tid som
ett utslag mot honom, fälldt af en domare, hvilken kyrkomötet i Basel
tillsatt att rannsaka i tvisten mellan konung Erik och ärkebiskop Olof,
hade blifvit uppspikadt på dörrarna till Lybecks domkyrka. Konungen.
ingalunda afskräckt af det motstånd han hade rönt, sände genast en
annan af sina »dagliga klerker», prosten Torlef i Bergen, att öfvertaga
det svenska ärkebiskopsstiftet, utan att ens för skens skull ett val
anordnades. De båda parterna förde fortfarande sin talan inför
kyrkomötet i Basel, hvilket konungen sökte vilseleda med bevisligen
osannfärdiga uppgifter. Innan därstädes ett afgörande beslut hunnit fattas,
hade befrielsekriget begynt. Sverige och de svenska biskoparne sände
i början af år 1435 en skrifvelse till kyrkomötet, i hvilken konung
Eriks regering icke allenast i kyrkliga saker utan ock i världsliga
utmålas med de mörkaste färger.
Om konungens uppträdande i denna fråga kunna icke olika meningar
finnas; på det gröfsta kränkte han kyrkans rätt för att därigenom vinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
