Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESNINGEN MOT UNIONEN. ENGELBREKT OCH KARL KNUTSSON. 421
än någonsin tillförne ägde detta rum under den tid, vi nu gå att
betrakta, en tid, då det uppstår mellan stormanssläkterna en täflan om
herraväldet i Sverige. Vid sidan af den politiska unionsfrågan fanns
en annan, som på denna måste utöfva ett icke ringa inflytande: de
unionsförhållanden, som uppstodo genom giften mellan stormannaätterna
i Sverige, Danmark och Norge. Det var därför nödigt att före
framställningen af den följande tidens tilldragelser lämna några utkast
till släkttaflor, som angifva de viktigaste familjförhållandena och släkt-
förbindelserna.
.* ».*
Det omdöme om Engelbrekt, som uttalas i biskop Tomas’ ofvan
anförda kväde, står icke ensamt. En samtida tysk krönikeskrifvare,
lybeckaren Herman Corner, säger, att Engelbrekt, en man med stor
klokhet och ihärdighet, reste sig med de sina, sdärtill törhända
korad af Gud såsom en ny Saul och styrkt till att skydda sitt
folk och att nedslå dem, som hatade rättfärdigheten». Rättrådig och
lyckosam, anordnande rikets ärenden visligt och väl, vann han genom
redlighet och nit allas välvilja. »Man anser, att han begynt fejden
ingalunda af öfvermod eller härsklystnad utan af innerligt medlidande
med det nödställda folket; sättande det allmänna bästa framför sin egen
fördel, sökte han, genom vapenmakt och genom att kalla kring sig till
detta heliga krig de tappra svenskarne, åvägabringa till rikets båtnad
en ordnad rättskipning och en förbättring af den oordnade styrelsen,
hvilket han tidigare hade förgäfves sökt utverka medelst många böner
och mångfaldiga föreställningar.»
Corners uppgift, att Engelbrekt tillvunnit sig allas, äfven
prelaters och stormäns, välvilja, är, såsom vi af det föregående sett, icke
fullt riktig. Stormännen visade honom tvärtom mycken afvoghet.
Men stormännen själfva voro söndrade. Konung Erik hade, såsom
vi redan sett, funnit sig nödsakad att för Sverige utnämna en drotsete
och en marsk. Det var måhända af statsklok beräkning som han till
de två värdigheterna nämnde tvenne män, hvilka han visste icke skulle
kunna draga jämnt med hvarandra; det är tydligt, att han af
statsklokhet till drotsete nämnde den af de två, som hade en utpräglad
förkärlek för unionen, ty drotseten skulle enligt gammal bäfd hafva
vida mera att säga rörande rikets styrelse än marsken.
Herr Krister Nilsson till Björnö (i Roslagen) deltog i
Nyköpings möte år 1396, vid hvilket förhållandet mellan drottning
Margareta och de svenska stormännen närmare bestämdes och vid hvilket
unionstanken uttalades, under hänvisning till ett kommande möte. Hans
namn förekommer bland de yngsta riddarnes; det är troligt, att han
hade mottagit riddarslaget vid konung Eriks hyllning under den
föregående sommaren. Genom sitt första gifte bragtes han tillsammans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
