Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 2. Konung Kristofer. 1441-1448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG KRISTOFER. 441
Under det konung Kristofers val förbereddes, hade hvarjehanda
rykten om hans personlighet varit i omlopp: enligt somliga var han
mycket barsk och hård, under det andra sade honom vara ytterst
godmodig och gladlynt. Karlskrönikan, som likväl är något partisk, säger
sig icke hafva en enda dygd att berätta om honom; han var hetsig och
vinnlade sig om att stifta oenighet, han var dålig i tal och lefverne,
svor och dobblade o. s. v. När vi gå att granska de inre förhållandena
under konung Kristofers tid, skola vi se till, i hvilken mån de
verkliga förhållandena gifva stöd åt detta klander. Hans yttre politik är
ägnad att ådraga honom beskyllningen för ombytlighet och brist på
ordhållighet.
Förhållandet mellan de tre rikena var icke detsamma under
Kristofers tid som under Eriks. Danskarne voro icke längre så mycket
gynnade som förr, och konungen ägnade mera jämn omvårdnad åt de
tre rikena. Han uppehöll sig ofta, ibland långa tider, i Sverige, och
under det han var frånvarande, sköttes regeringsärendena af därtill
utnämnda personer.
Man kan icke säga, att Kristofers regering utgör en fortsättning
af den union, som Margareta stiftade och som sedermera rikets råd
gång efter annan sökte förnya. I de många föreningshandlingarna
föreskrefs gemensamt konungaval, men ett sådant hade denna gång icke
skett: danskarne valde den bäjerske hertigen till sin konung år 1440,
svenskarne följde deras exempel samma år, men norrmännen dröjde
ända till år 1442. Det danska rådet hade genom sitt egenmäktiga
förfarande brutit den bestående unionen; därigenom att de tre rikena till
sist valde samme konung bildades en ny union, hvilken dock icke blef
af stor varaktighet.
För hansan var den i Norden timade regementsförändringen af största
vikt; hon hade ock på det ifrigaste befrämjat den. I Lybeck fördes
underhandlingarna mellan det danska rådet och den bäjerske hertigen,
och hansestäderna fordrade för den hjälp de gåfvo ett förnyande af
alla sina gamla förmåner. Man tillförsäkrade dem detta, och de fingo
således, efter vanligheten, en riklig lön för det de omhuldade sin egen
fördel. Konung Erik hade, för att göra hanseaterna skada, gynnat
engelsmännens och de holländska städernas handel på Norge, och
spänningen hade blifvit så stor, att gång efter annan krig fördes mellan
nordsjö- och östersjöstäderna; fejden, som naturligtvis i väsentlig mån
gick ut på rof och kaparväsen, var i allmänhet till förmån för
östersjöstäderna, men deras handel led emellertid så mycket, att freden var
högeligen efterlängtad. Konung Erik hade, för att vinna vänner äfven
inom hansan, skänkt understöd åt det nya, demokratiska rådet i
Rostock, och de maktägande i de andra städerna, som därigenom funno
sin ställning hotad, behöfde yttre hjälp mot den mecklenburgska staden.
Ville Kristofer förbjuda holländarne all handel på Östersjön och
förbinda sig att undandraga rostockarne allt stöd, vore hansan benägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
