Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 2. Konung Kristofer. 1441-1448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
Kristofers tid synes hafva stått på samma ståndpunkt som uuder den
närmast föregående tiden. Det oftast förekommande förhållandet mellan
silfver- och penningemark var fortfarande som 1: 8 1/2, någon gång som
1:9. Från konung Kristofers tid finnas bevarade örtugar präglade i
Stockholm och Åbo. De väga något mindre än den förutgående och den
närmast följande tidens örtugar, nämligen endast inemot ett gram. Alla
de uppgifter, som förekomma rörande förhållandet mellan silfver- och
penningemarken i urkunder från hans korta regeringstid, behöfva icke
gälla de mynt han präglade. Kanske är det hans mynt, som betecknas
med förhållandet som 1: 9. Fig. 355—357 visa utseendet af hans örtugar.
Att skrifningssättet under medeltiden var mycket vacklande, det är
alla väl bekant, men det må väl det oaktadt synas gå för långt, att
konungens namn antyddes på mynten, hvilka dock äro officiella
dokument, än med C än med K.
357. Åboörtug.
Märkligare än allt annat, som hände sig under konung Kristofers
regering, äro de åtgärder man vidtog för lagväsendets förbättring.
åtgärder, hvilka så mycket mindre kunna helt och hållet eller ens
i något rum tillräknas konungen, som åtminstone de viktigaste af
dem voro förberedda före hans val och regeringstillträde. Man hade
ännu icke förlorat smaken för att skrifva lagar, ehuru därmed
ingalunda följde, att man var synnerligen ifrig att efterfölja dem. Ar 1441
utfärdades en förordning, i hvilken konungen säger sig vilja hafva slut
på den myckna bedröfvelse, ofrid och tvedräkt, som hade härskat i
Sverige, hvadan enhvar, som önskade behålla lif och gods, skulle rätta
sig efter lag och rätt; våldgästning förbjudes; ingen fick infinna sig i
kyrka eller köpstad försedd med vapen, med undantag för konungens
ämbetsmän och råd, hvilka voro berättigade att bära svärd. Särskildt
förbjöds det bönder, landbor och deras hjon att, när de begåfvo sig
till kyrka, ting eller andra samkväm, bära armborst, svärd, bredyxa
eller spjut. Äret därefter utfärdades en ny förordning, genom hvilken
allmogen anmodades att ordentligen lämna till fogdar och ämbetsmän
liksom till sina egna herrar och husbönder den skatt de voro skyldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
