Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 3. Karl II:s första regeringstid. 1448-1457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL II:S FÖRSTA REGERINGSTID. 461
riken komma samman under en konung, täckas då Norges rikes råd
och inbyggare vara i samma förbund, skola de åtnjuta alla förut
upptagna friheter och förbindelser.»
Därest man utgår från den åsikten, hvilken ombuden vid
halmstadsmötet hyste, att en union mellan rikena var nödvändig, innebär
traktaten, hvars villkor vi här uppräknat, ingen obillighet. Det berodde
på tillfälligheter, hvilka ingen människa kunde beräkna, påskynda eller
förhindra, huruvida den närmast blifvande unionskonungen skulle tagas
från Sverige eller från Danmark. Men uppsättandet af hela detta
fördrag var ett själfrådigt tilltag af de svenska stormännen, hvilka hade
blifvit sända till Halmstad icke för att uppsätta en ny unionsakt utan
för att afgöra de frågor, som voro oafgjorda mellan Sverige och
Danmark, framför alla andra frågorna, till hvilketdera landet Gottland
skulle räknas och hvilkendera konungen skulle med rätta bära Norges
krona. Frågan om Gottland lämnades alldeles å sido, ehuru den
tidigare hade plägat ligga de svenska stormännen om hjärtat. Den
norska frågan kom däremot på tal, och de svenska ombuden lofvade å
konungens och rikets vägnar, att konung Karl skulle afstå all sin del
och rätt i Norge till konung Kristiern. Om konung Karl icke ville
godkänna detta inom den 29 juli, skulle de tolf ombuden infinna sig i
Helsingborg och stanna i dansk fångenskap. Alla andra tvistefrägor
skulle afgöras vid ett möte mellan konungarne vid midsommartiden 1451.
Den danska flottan, som varit utrustad ända sedan våren, styrde
till Norge med konung Kristiern ombord. Några svårigheter gjordes
honom ingenstädes — ärkebiskop Aslak hade dött i december 1449 —,
och den 29 juli 1450 kröntes Kristiern i Trondhjems domkyrka; den
1 augusti utfärdade det norska rådet en skrifvelse, i hvilken hans
val förklarades giltigt, under det hvarjehanda uppenbara osanningar
uttalas angående konung Karls val och hans uppträdande i Norge.
Den 29 augusti afslöts i Bergen mellan danska och norska rådsherrar
en öfverenskommelse, att Norge och Danmark skulle vara under en
konung till evig tid, dock så att hvart rike skulle åtnjuta sin beskrifna
lag, frihet och alla privilegier o. s. v. — Denna handling innebär Norges
anslutning till halmstadsfördraget.
Konung Kristiern visade redan vid tiden för sin kröning, huruledes
han ville hafva makten äfven i strid mot andras privilegier. Han
blandade sig uti det norska ärkebiskopsvalet, förkastade den man, som
kapitlet hade utsett, och tvang detta att välja en annan, hvilken dock
icke af påfven erkändes. Med ganska stora förhoppningar kunde
Kristiern nu gå framtiden till mötes och drömma om tiden, då han skulle
blifva konung öfver de tre rikena i kraft af halmstadsfördraget.
Kristiern var yngre än Karl och hade således, mänskligt att döma, utsikt
att kunna öfverlefva honom. Den tjuguariga drottning Dorotea, konung
Kristofers änka, hvilken Kristiern hade äktat år 1449, födde honom
under hans norska kröningsresa en son, som i dopet fick namnet OÖlof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
