Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 3. Karl II:s första regeringstid. 1448-1457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL II:S FÖRSTA REGERINGSTID. 465
danska ombuden att lämna en sådan, vägrade yttermera att lämna ett
skriftligt intyg därom, vägrade slutligen att upptaga till behandling
någon annan fråga, förrän den om morgongåfvan vore afgjord. Utan
tvifvel ville man från dansk sida omöjliggöra en öfverenskommelse,
som kunde reda förhållandena och betrygga freden mellan rikena; man
kunde nämligen icke hoppas att här få förestafva besluten såsom i
Halmstad, ty konung Karl hade aktat sig för att till detta möte sända
samma ombud, hvilka det förra året hade gått konung Kristierns
ärenden. Hvad själfva morgongåfvan beträffade, var svenskarnes
försummelse att utgifva den eller ersättningen fullt befogad. Landslagen
föreskref, att konung skall gifva morgongåfva åt sin gemål med råds
råde, samt att, därest änkedrottningen på något sätt tillfogar landet
skada, skall morgongåfvan indragas. I konung Kristofers bref finnes
intet bifall af svenska rådet omtaladt, och under brefvet hänger intet
sigill af någon enda medlem af rådet. Fru Dorotea var nu gift med
en konung, som var Sveriges fiende, åt hvilken man icke kunde upplåta
viktiga besittningar, som sträckte sig från den norska gränsen och till
hjärtat af Sverige, ej heller gifva en betydlig penningsumma, för
hvilken han utan tvifvel hade värfvat trupper mot Sverige. Konung Karl
förklarade, att han ville i frågan om morgongåfvan vädja till påfven
(hvilket han ock sedermera gjorde), och mötet upplöstes i hast.
Danskarne, som hade omöjliggjort en fredlig öfverenskommelse,
begynte icke långt därefter kriget, utan rättmätig orsak och utan
krigsförklaring. I september 1451 bröt en härskara från Norge in i
Värmland och for där fram röfvande och skinnande. Konung Karl,
därom underrättad, skref till Danmark och begärde skadeersättning.
Den danske konungen vägrade att svara, innan han hade fått
öfverlägga med sitt råd, och när detta samlades i november 1451, beslöts
att anfalla Sverige. Man rustade för att göra hufvudanfallet under
nästa sommar, men fientligheterna börjades genast. Så snart herr Olof
Axelsson hade återkommit från det nyssnämnda rådsmötet, utsände
han från Gottland kapare, som skulle göra samfärdseln sjöledes med
Sverige omöjlig, och vid jultiden seglade från Gottland en flotta, anförd
af landsförrädaren herr Magnus Gren, och hela kusten från Kolmården
i norr och långt ned åt Kalmar län i söder blef på det grufligaste
hemsökt. Herr Olofs svenner och konung Kristierns tjänare landstego
i närheten af Stäkeholm, skinnade och brände i den kringliggande
trakten, särskildt det s. k. Tuna län, där konung Karl ägde stor
jordegendom. Konungen, hvilken ungefär samtidigt erhöll bud om dessa
röfvaranfall och ett uppsnappadt bref från konung Kristiern till en
norsk riddare, uti hvilket upplysningar förekommo om de danska
krigsplanerna, sammankallade till trettondedag jul 1452 ett rådsmöte i
Stockholm, vid hvilket man beslöt att förekomma danskarne. Omfattande
rustningar företogos, icke ens de andlige fritogos från att erlägga
krigsgärd, ehuru ärkebiskopen formligen bestridde deras betungande.
Frälse-Sveriges historia. II. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
