Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 4. Konung Kristiern I. 1457-1463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG KRISTIERN I. 485
valdes till riksföreståndare, men deras regering skulle icke blifva
långvarig. Redan den 25 mars erbjöd sig Kristiern af Öldenburg att blifva
Sveriges konung. Han lofvade att hålla alla goda gamla sedvänjor,
lagar och privilegier, de månde vara gifna af den romerska kyrkan
eller af Sveriges framfarna konungar, furstar och furstinnor; att all
kärlig förbindelse mellan de tre rikena skulle upprätthållas; att ingen
skulle för det pågående kriget mista sina gods i de andra rikena; att
så snart han hade blifvit Sveriges konung, skulle han i svenska mäns
händer öfverlämna Borgholm med Öland och Älfsborg med
underliggande län, och att Sverige fortfarande skulle äga samma anspråk pa
Visborg och Gottland som före kriget.
De första dagarna i juni hade konung Kristiern kommit med sin
flotta till skärgården utanför Stockholm. Han utfärdade där, den 3
juni 1457, en ny skrifvelse, som var tämligen oblyg. Han hade sport,
skref han, att konung Karl samlade i Preussen en stor här för att
hemsöka Sverige med eld och svärd, och nu vore han, Kristiern,
kommen blott och bart för att från Sverige afvända allt fientligt anfall
och befria det från alla tyranniska afsikter. Nu väckte hans vänner
i Sverige tal om att han, rikets fiende, skulle väljas till konung, men
sinnena voro ännu så litet förberedda, att konungen, på ärkebiskopens
begäran, stannade ännu någon tid ute i skärgården, under det bud
utgingo, som kallade till ett riksmöte i Stockholm den 23 juni; det är
åtminstone troligt, att äfven de ofrälse stånden voro inkallade.
Dagen före den, då mötet sammanträdde, utfärdade konung
Kristiern, som med den danska flottan låg vid Kungshamn, vid norra
mynningen af Skurusund, ett nytt lockbref. De tidigare löftena
stadfästes, alla föreningsbref mellan rikena likaså, utom Halmstadsfördraget
af år 1450, hvilket förklaras dödadt. Konungen, drottningen eller
någon å deras vägnar skulle aldrig köpa eller panta till kronan något
frälsegods, ty därmed förnedras ridderskapet och frälset och förminskas
rikets tjänst. Eftersom Sveriges lag förbjuder att »minska kronan»,
skola aldrig län bortgifvas som pant på annat villkor, än att den
årliga afkastningen afdrages från skuldsumman. Ingen olaglig skatt
skall påläggas. Frågorna om Gottland, tullen vid Bohus m. m. skulle,
sedan Kristiern blifvit Sveriges konung, afhandlas vid ett särskildt
möte.
Trots allt detta voro meningarna ännu delade, och midsommaraftonen
måste ärkebiskopen gifva menigheten en högtidlig försäkran, att han
aldrig skulle erkänna en dansk som konung. Och likväl anställdes
samma dag ett konungaval, den tyskfödde Kristiern af
Oldenburg valdes, och midsommardagen höll han sitt intåg i staden.
Ericus Olai, en medlem af ärkebiskop Jöns’ kapitel, fäller om alla dessa
förhandlingar, som slutades med Kristierns val, följande skarpa
omdöme: »Till konung Kristiern sändes artiklar att besegla; ville han
obrottsligt hålla dem, kunde han vara förvissad om att tagas till konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
