Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 8. Karl II:s tredje regeringstid. 1467-1470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL II:S TREDJE REGERINGSTID. 517
död. Det är sin egen tids tilldragelser han här skildrar, men tyvärr
icke med den utförlighet man hade kunnat önska; han gifver knappast
mer än en öfverblick öfver förhållandena som en afslutning af sin
föregående skildring. Med konung Karl är han icke riktigt belåten. Han
prisar hans konungsliga yttre, hans klokhet och vältalighet men
klandrar honom som härförare och beskyller honom för räddhåga och begär
att samla sig en förmögenhet. När han tecknar de första
sammandrabbningarna mellan konungen och ärkebiskopen, ger han den senare
rätt. Men om han således mera var ärkebiskopens man än konungens,
var han i ännu högre grad af själ och hjärta svensk. När ärkebiskopen
vänder sig mot konung Karl och skrämmer honom så, att han
hufvudstupa flyr från sitt rike, alltsedan dess är det ärkebiskopen som tadlas,
och konungen står tydligt för författaren som en representant för allt
det svenska. Han omtalar, huru hastigt efter konungens flykt
Stockholm öppnade sina portar för ärkebiskopen, och utbrister: »Se, huru
modiga och trofasta svenskarne eller riktigare Sveriges inbyggare * äro
i att hålla tro mot sina furstar och herrar, mot Sveriges herrar.» När
ärkebiskop Jöns fängslades af konung Kristiern, ser Ericus Olai däri
en rättvis lön för hans tidigare förräderi mot konung Karl och ser i
det hela en stadfästelse af den moraliska satsen, att »den som föraktar
Gud straffas genom den, för hvars skull han Gud föraktat hafver».
När ärkebiskopen, frigifven ur den danska fångenskapen, fortfarande
stämplar mot konung Karl, finner Ericus det »högeligen underbart», att
han kunde med en så het kärlek hänga vid danskarne, som hade
tillfogat honom så mycket ondt.
Ericus Olai var således en man med en bestämd öfvertygelse, och
vi få med glädje anteckna, att grundtonen i den lärde prästmannens
tankegång var hans oblandade kärlek för fosterbygden. Det är denna
kärlek, som behärskade vid denna tid de ädlare sinnena och som uppbar
Sveriges öden, vållade att det, trots allt som lade sig i vägen, afgjordt
gick framåt, en ljusare, tryggare framtid till mötes.
* Han tänkte härvid tydligen på de främlingar, som voro bosatta i Sverige, särskildt
i de större städerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
