Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 1. Sten Sture I riksföreståndare. 1470-1497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
biskopens öden och karaktär omtalades. Under sin egen bild satte
herr Brynjulf en from bön. Han valdes till biskop år 1478 och lefde
till år 1505.
Minnen af en vida större verksamhet hafva vi efter Konrad eller
Kort Rogge, en borgarson från Stockholm, hvilken från
ärkedjäknedömet i Uppsala kallades till biskopsämbetet i Strängnäs och sedan
förvaltade detta med kraft i något mer än två årtionden (1479—
1501). Under honom fullbordades Strängnäs domkyrka, och dess altaren
pryddes med dyrbara konstverk, af hvilka stod främst det dyrbara i
Bryssel arbetade altarskåpet, hvars målningar äro utförda af en stor
mästare. Bland målningarna i Floda kyrka ses biskopens vapensköld,
tvenne korslagda horn (det s. k. kylevapnet). Äfven uppförde biskop
Konrad det starka stenhuset på Tynnelsö, hvilket var rikligen försedt
med stridsvapen och således kunde i nödfall gifva ett säkert skydd.
Något tidigare faller Lydeka Abelssons biskopsdöme. Han var
kyrkoherde i Munktorp och kallades därifrån till biskopsstolen år 1465.
Under hans tid (1465—1487) ombyggdes koret i Västerås domkyrka.
Tre biskopar skötte under denna tid det lilla Växjöstiftet,
Gudmund Nilsson 1470—1476, magister Nils Olofsson 1476—1494 och
Ingemar Petersson, stiftets siste katolske biskop. Alla deltaga i
rådsförsamlingar, men ingen af dem utöfvar någon synnerlig inverkan på
fosterlandets öden.
Ett vida viktigare stift var det finska: mycket återstod där ännu
att göra i kyrkligt hänseende, och den ständigt hotande faran från
öster kräfde biskopar med mod och klokhet. Sådana voro ock de tva.
som under denna tid styrde stiftet, magister Kort Bitz (död 1489), som
inlade stora förtjänster genom kyrkliga stadgar och stiftelser, och
Magnus Nilsson (död 1500), med en stjärna och ett kors i vapnet. Han
verkade med mycken ifver för landets försvar och för en förbättrad
anordning af de kyrkliga angelägenheterna.
Trots den reformatoriska rörelse, som fru Birgitta framkallat,
märker man icke under denna period vittnesbörd om ett fortsatt
genomgående förbättrande inom kyrkan; i detta afseende voro dock
förhållandena i Sverige desamma som i utlandet. Under Jöns Bengtssons
tid hade till och med de yttre kyrkliga förhållandena blifvit
försummade. I detta afseende inträdde en afgjord förändring till det bättre
under ärkebiskop Jakobs tid. Han sammankallade en biskopssynod i
Arboga år 1474 — den sista, som omtalas i vår medeltids urkunder;
de beslut som där fattades voro många och allvarliga.
För gudstjänstens värdiga firande hade man mycken omtanke, och
frikostiga gåfvor lämnades till kyrkliga stiftelser af andlige och
lekmän. Till uppmuntran af den enskilda gifmildheten utfärdades det
ena aflatsbrefvet efter det andra, och hvad verkan de hade synes bäst
af den mängd målningar, hvilka denna tid anbragtes på kyrkornas
hvalf och väggar, de rikt utsirade, med snidade bilder och målningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
