Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 1. Sten Sture I riksföreståndare. 1470-1497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN STURE I RIKSFÖRESTÅNDARE. 555
honom, att han icke upptog nya medlemmar i rådet, hvilket i följd
däraf blef fåtaligt, samt att han var sen att bortgifva rikets län.
Herr Stens ställning var i hög grad svår. Å ena sidan var han
en storman som de andra och hade som de anspråk att innehafva
län, af hvilka han för egen del uppbar afkastningen. Å andra sidan
var han i konungens ställe och hade som sådan att förfoga öfver vissa
län. Under medeltiden gjordes aldrig någon ordentlig skillnad mellan
regentens och statens inkomster, och för öfrigt voro konungens eller
riksföreståndarens inkomster mindre än de stora länsinnehafvarnes
sammanlagda. Till följd af halfheten i sin ställning måste herr Sten vida
mer än en konung känna nödvändigheten af att en skillnad gjordes
mellan det enskilda och det allmänna, han kunde icke undgå att hylla
de åsikter, som vid denna tid i västra Europa hade gjort sig gällande,
att regenten borde vara något vida mer än landets store, måste kunna
röra sig fritt för att vara i stånd att vaka för »det allmänna bästa».
Man hade i Sverige lagt alldeles tillräckligt skatter på allmogen.
Förbudet för bönderna att lägga under sig flera gårdar förnyades gång
efter annan, år 1474 hade föreskrifvits, att husmän och handtverkare på
landet skulle erlägga i skatt hälften mot bonden, på hvars jord de
bodde. Vidare bestämdes närmare skyldigheten att underhålla
konungens och vissa tjänstemäns hästar jämte deras skötare, en skatt i
hvilken äfven frälsets underlydande i någon mån fingo deltaga, och till
förekommande af grundskatternas minskning förnyades förbudet för
frälset att köpa skattejord. Men alla de inkomster, som härigenom
vunnos för kronan, med tillägg af städernas årsafgifter, tull, afgifter af
bergverken, konungens andel i böter m. m., visade sig, särskildt i
krigstider, otillräckliga. Under det finska kriget yrkade ärkebiskop Jakob,
att herr Sten skulle försvara Finland hufvudsakligen med sina egna
tjänare och med sina egna inkomster, han såg till och med ogärna, att
herr Sten hade i sin tjänst besoldade tyska trupper. Herr Sten
däremot ville icke ensam bära bördan, han fordrade hjälp af
länsinnehafvarne i Sverige, hvarpå ärkebiskopen svarade, att sådan borde i främsta
rummet gifvas af dem, hvilkas län lågo vid sjö, emedan de lättare
kunde komma att hjälpa (hvarvid man bör märka, att herr Stens egna
län lågo alla vid kusten, under det att ärkebiskopens icke lågo där);
herr Sten begärde vidare, att skatt skulle, till nödens lindring och till
minskning af allmogens betryck, läggas på frälset och städerna, hvilket
ärkebiskopen fann betänkligt. Själf skickade väl ärkebiskop Jakob
trupper mot fienden, men han gick därjämte så långt i afvoghet mot
riksföreståndaren, att han skref till biskop Magnus i Åbo, som hade
bistått herr Sten med spannmål: »Vi prisa visserligen eder frikostighet,
men haden I gifvit detta till de fattiga i ert stift, haden I gjort Gud
mera bevågen, och då hade rikets räddning blifvit mera påskyndad.»
Under dessa förhållanden måste herr Sten hysa misstro till landets
store, och det var honom omöjligt att med lugn stanna i Finland. Vis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
