Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 1. Sten Sture I riksföreståndare. 1470-1497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN STURE I RIKSFÖRESTÅNDARE. 557
och år 1495 hade icke något anbud om ett treårigt stillestånd blifvit
afslaget, det hade icke ens blifvit framställdt, utan hade man i stället
kommit öfverens om en evig fred. Slutorden i rådets bref stämma icke
öfverens med det bref, som några af dess medlemmar dagen därefter
sände till konung Hans. De säga däri, att de visserligen icke vid det
beslutna midsommarsmötet i Ny Lödöse kunde taga honom till konung,
men fastän således ett uppskof blifvit, utan deras förvållande,
nödvändigt, skulle de ingalunda svika sina tidigare afgifna löften.
Den 9 mars afgaf herr Sten Sture sitt svar till det svenska rådet:
riksföreståndarskapet hade blifvit honom lämnadt med samtycke af
rikets meniga inbyggare, och han kunde därför icke lämna det ifrån
sig, förrän både allmogen och rådet fordrade det. Därmed måste
rådsherrarne nöja sig och afslöto med herr Sten ett stillestånd intill den
29 juli 1497, då ett riksmöte skulle hållas i Stockholm.
Samma dag som detta stillestånd afslöts, den 13 mars, utfärdade
konung Hans sin krigsförklaring. Herr Sten ansåg det då nödvändigt
att sörja för rikets försvar och begaf sig till Dalarne, hvarest han för
dalallmogen och ombud från de norrländska landskapen redogjorde för
sitt förhållande till rådet och för konungens fientliga afsikter.
Bönderna, som tacksamt erkände, att de under herr Stens tid »hade njutit
lag och rätt och varit i frid och rolighet», lofvade honom den 4 april
trohet och lydnad. Ej heller ville de anamma någon herre eller
konung sig öfver hufvudet, förrän han med dem och de med honom
endräkteligen förvissat sig om hvem de ville hafva, som kunde vara
deras fädernerike och dem alla till nytta och bestånd. Mot konung
Hans och alla dem, som ville indraga honom, sade de ett kort nej.» Till
de öfriga landskapen och till Stockholm sändes bref härom, och det
dröjde icke länge, innan åtminstone Västmanland och Uppland hade
förklarat sig för herr Sten, hvilken nu kallade till sig de trupper, som icke
längre behöfdes i Finland.
Arvid Trolle sände i slutet af månaden ett bref till rådet med
öfverdrifna berättelser om konung Hans’ rustningar — en del af den
danska flottan hade redan hunnit till Kalmar sund —, och ärkebiskopen
sände hans bref till herr Sten, hemställande, om icke riket alltför litet
beskärmades genom de predikningar, som han och andra höllo rundt
omkring i landet, samt om det icke vore bättre att i kärlig endräkt
öfverlägga med rådet. Herr Sten svarade, att Arvid Trolle hade efter sin
vana öfverdrifvit. Att sammankalla ett rådsmöte tjänade till ingenting.
Han hade icke för sed att predika utan att tala och skrifva; det vore väl,
om de, som voro lärda och tillsatta att predika, ville sköta detta sitt
ämbete och öfvergifva det, som icke tillkomme dem att sköta; nu hade de
därmed dragit fienden in i landet. I det längsta hade han velat fullfölja
allt till det bästa och afstyra blodsutgjutelse, men nu gick det icke, och
han var fast besluten att resa allmogen samt med tillhjälp af det folk,
han väntade från Finland och hansestäderna, afvärja rikets fördärf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
