Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 2. Konung Hans' (Johan II:s) regering i Sverige. 1497-1501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
inlämnade rådet en skrifvelse, i hvilken det klagade öfver konungens
danska fogdar och fordrade uppfyllelse af föreskrifterna i Kalmar
recess. Konungen lofvade rättelse men sökte vid samma tillfälle att
ånyo söndra de två Sturarne. Äfven afhandlades vid detta tillfälle
frågan om försvaret mot ryssarne, öfver hvilkas anfall på Sverige ett
för konungen mindre behagligt ljus kastades genom en rysk
beskickning, som under rådsmötet anlände till Stockholm och medförde
storfurstens bifall till fångarnes utlämnande, dock under påminnelse att
kriget var begynt på konungens begäran, hvadan ryssarne hade honom
att tacka för alla de förluster de hade lidit; äfven lät storfursten
påminna konungen, att han nu, enligt tidigare löfte, skulle till Ryssland
öfverlämna de omtvistade områdena i östra Finland. Det bevis,
svenskarne härigenom fingo i sina händer, att de i hög grad hade sin
konung att tacka för allt det lidande ryssarnes infall i Finland hade
vållat dem, måste naturligtvis öka missnöjet med honom.
Kort därefter lämnade konungen Stockholm, som han sade för att
med sitt danska råd öfverlägga om rustningar mot Ryssland. Han
åtföljdes af sin gemål, af herr Sten Sture med flera. Efter några dagar
fick han emellertid veta, att ett uppror hade utbrutit i Uppland. Han
återvände genast till Stockholm och inkallade rådsherrarne att där
möta sig.
Herr Sten Kristersson (oxenstjärna) till Salsta hade kommit i tvist
med konungens fogde i Uppsala, och drifven af sitt häftiga lynne hade
han användt våld: fogden låg svårt sårad i hans förvar, flera konungens
svenner voro ihjälslagna och kungsgården i Uppsala nedbränd.
Västgötalagmannen herr Ture Jönsson med flera intalade konungen (1501).
att denna våldsgärning icke vore så obetydlig som den syntes, den vore
det första utbrottet af en mot konungen riktad sammansvärjning, för
hvilken herr Sten Sture vore hufvudmannen. Herr Sten vägrade att
komma till rådsmötet, såvida han icke finge lejd, och när sådan gafs.
kommo han och hans vänner, biskop Hemming Gad, herr Svante
Nilsson, Bengt Ryning och Knut Alfsson, en norsk riddare af svensk ätt
(han var kusin till herr Ture Jönsson), till Stockholm starkt rustade;
de hade med sig icke mindre än 700 man. Konungen å sin sida hade
kallat till sig danska trupper. Förhandlingar inleddes. Herr Ture
Jönsson måste inför rådet erkänna, att han icke kunde bevisa sina
anklagelser. Rådet fordrade på nytt, att konungen skulle fullborda sina
löften, att han skulle straffa sina fogdar, att svenska län skulle lämnas
åt svenska män, hvarjämte det klagade öfver konungens mynt samt
däröfver, att några svenska fanor hade blifvit som troféer upphängda i
Köpenhamns Vårfrukyrka. Den enda frukten af alla dessa
framställningar blef en befallning åt herr Svante Nilsson att rannsaka öfver ett
par danska fogdars beteende. Mot herr Sten Kristersson sändes herr
Knut Eskilsson (baner) med en helt liten trupp; hans folk slogs, och
själf togs han till fånge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
