Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 4. Svante Nilsson riksföreståndare. 1504-1512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
Genom påtryckning från hansestäderna fick fredspartiet i det
svenska rådet större mod. Det utfärdade i början af september 1507 kallelse
till ett riksmöte, som skulle hållas i Stockholm i början af oktober.
Herr Svante gjorde invändningar, han kunde icke lämna Kalmar, som
dagligen hotades af danskarne, ej heller vore det tid för de i afsides
landsorter boende att begifva sig till Stockholm, och ingen borde saknas,
när så viktiga ärenden förehades. Det berättades, att man ville gifva
konung Hans en årlig penningsumma. Hvarifrån skulle den tagas?
Skulle en ny skatt påläggas, eller skulle kronan och ridderskapet bära
bördan? Det vore vida bättre att under den instundande vintern göra
ett infall i Danmark, hvarigenom Småland och Kalmar kunde vinna
trygghet. Det oaktadt öfverlade rådet tillsammans med magistraten i
Stockholm och framlade ett betänkande af följande innehåll: Det finnes
tre vägar att få slut på det långvariga kriget, rättegång, fortsatt
försvar eller dagtingan. Rättegången duger icke till mycket, ty Sverige
vore redan instämdt för kejsarens kammarrätt (detta betydde dock bra
litet!), och att vädja till högre rätt, till påfven, skulle medföra alltför
stora kostnader. Att lita till krig vore ock orådligt, alldenstund
fienden vore mycket mäktig och landet utarmadt. Således återstår allenast
att dagtinga, ehuruväl Sverige ofta tillförne blifvit genom dagtingan
besviket, och man hade därför anmodat ärkebiskopen att inleda
underhandlingar med konung Hans.
Om än flertalet af rådets medlemmar delade dessa åsikter, stod
herr Svante dock ingalunda ensam. Herr Erik Turesson insände år
1507 till rådet ett betänkande, där det mot slutet hette, att en fred,
som ej gjorde skada eller förakt, vore nog det bästa, men hellre krig
än en utländsk konung eller hans afföda. Icke vore det så farligt med
förbudet för hansan att handla på Sverige, ty det kunde icke
upprätthållas. Öfver Reval kunde man få både humle och salt, kläde och vin.
Man kunde dessutom helt enkelt taga så många hanseatiska eller
holländska skepp man behöfde och sedan gifva för dem full ersättning;
därmed kunde man icke gärna ådraga sig något straff. »Sveriges rike
är icke så snart vunnet, som dess fiender tänka, om Gud blott täckes
gifva endräkt och kärlek inbördes.»
Rådet förde nya underhandlingar med Danmark, under det kriget
fortfor på alla håll. I slutet af december 1507 brände Henrik
Krummedike Ny Lödöse, den 27 januari 1508 inbjöd det danska rådet det
svenska till ett möte i april månad, i slutet af februari brände herr
Trotte Månsson till Eka den skånska staden Vä, ungefär en månad
senare företog herr Ake Hansson en färd till ön Anholt, hvarest han
satte sig i besittning af alla de kostbarheter, som borgarne i de
halländska städerna af fruktan för anfall hade gömt därstädes, mot midten af
april reste biskop Otto i Västerås och herr Erik Trolle till
Köpenhamn för att inleda underhandlingar. Doktor Hemming Gad hade
öfvertalat riksföreståndaren att nu försöka underhandlingarnas väg för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
