Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Från början av det fjärde till början av det andra årtusendet före Kristi födelse (den yngre Stenåldern) - 1. Levnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN YNGRE STENÅLDERN.
garna av det redan bildade hålet, utvidgande detta och givande
tappen i mitten formen av en kägla. I borrhålets väggar visa
sig, alldeles som på väggarna i de gamla stenyxornas skafthål,
parallellt gående repor, vilka tydligt synas å den för övrigt
glatta ytan. Dessa repor åstadkommas av enstaka större
sandkorn, den glatta ytan åter av de andra, småningom till fint
pulver förvandlade kornen. ;
Även i detta fall är det naturligtvis egentligen sandkornen,
som åstadkomma hålet. Detta förfaringssätt, vilket tydligen är
yngre än det först beskrivna, är mycket mindre tidsödande än
detta, emedan man icke behöver nöta bort hela stenmassan i
det blivande skafthålet, utan endast ringen omkring tappen,
vilken sedan slås av eller utfaller.
Vi hava således här för oss en intressant uppfinning, gjord
för årtusenden sedan. Märkligt nog har alldeles samma
uppfinning gjorts i vår tid och av personer, vilka alldeles icke
haft någon kännedom om det sätt, varpå de gamla stenyxorna
borrades. Vid bergsprängning borrar man vanligen på samma
sätt, som hålen i stenyxorna först åstadkommos, nämligen
genom att smula sönder hela stenmassan i det blivande hålet.
Men för sprängning av tunnlar uppfann man ett sätt att borra
med en çylindrisk borr, varvid, liksom i de senast beskrivna
stenyxorna, en ringformig hålighet bildas kring den i mitten
kvarstående kärnan, som sedan lätt slås sönder och uttages.
Även vid den lodräta »diamantborrningen» efter vatten, då man
måste gå ned djupt genom graniten, användes en sådan
cçylinder av järn, i vilkens nedre ända några svarta diamanter sitta.
Nyss omtalade försök visa, huru man kan med de enkla
medel, som stodo stenålderns svenskar till buds, genomborra yxor
även av mycket hårda stenslag. Det är väl sant, att lång tid
och stort tålamod erfordras för sådana arbeten. Men tiden hade
ej samma värde under stenåldern som i våra dagar, och man har
förvånande prov på det tålamod, de »vilda» folkslagen kunna
utveckla vid dylika arbeten. Så berättas det, att indianerna i
Nordamerika stundom använde hela sitt liv för att göra en
tomahåk (stridsyxa) av sten utan att ändå hinna få den alldeles
färdig. Och det finnes små cylindrar av bergkristall, 10—20 cm.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
