Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - III. Från omkring år 400 till omkring år 800 (Folkvandringstiden) - 1. Förbindelse med det bysantinska riket. - Guldrikedom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDRIKEDOM.
stor del av det guld, som under århundradenas lopp samlat sig
inom det senare. Särskilt böra vi härvid tänka på den skatt i
guld, som, enligt vad historien har att förtälja, flera kejsare i
Konstantinopel just vid denna tid blevo, då de ej på annat sätt
kunde skydda sina gränsområden för fiendernas härjningar,
tvungna att betala till goterna vid Donau och till hunnerna,
under vilka goterna kämpade mot det östromerska riket.
Teodosius den store skall redan hava givit goterna så kallade
subsidier, och vid freden mellan hunnerna och Teodosius II år
447 måste kejsaren medgiva, att de årliga subsidierna ökades
från 700 till 2,100 marker guld. Då kejsar Leo I (457—474)
ej mer ville lämna goterna det vanliga årsbeloppet, härjade de
Illyrien och tilltvungo sig en årlig skatt, som skulle erläggas i
guld. Leos efterträdare Zeno måste betala ofantliga summor
till Teodorik, östgoternas berömde konung, för att försäkra sig
om hans bistånd. Just dessa tre kejsarnamn, Teodosius, Leo
och Zeno, möta oss ofta på de i Sverige funna guldmynten.
Sedan det bysantinska guldet kommit i goternas händer,
spreds det snart till de med dem närbesläktade folken vid
Östersjön. Med tillhjälp av fynden på Europas fastland kunna vi
också lätt spåra de vägar, på vilka de från Konstantinopel
erhållna guldskatterna letade sig fram till Östersjön. Dessa vägar
följde nu, såsom i denarernas tid (se s. 180), de stora flodernas,
i synnerhet Weichsels, dalar genom det nuvarande östra
Tyskland och Polen. Att den vanliga handelsvägen mellan
sydöstra Europa och Skandinavien följde Weichsels lopp, visas även
därav, att Jordanes i det sjätte århundradet omtalar »ön Scanzia»,
det vill säga Skåne eller Sverige, såsom liggande mitt för
mynningen av nämnda flod.
Den omständigheten, att de flesta hos oss funna guldmynten
icke visa några spår av nötning och långvarigt bruk, synes
antyda, att de ej varit länge på vägen. Härvid förtjänar det också
anmärkas, att man i jorden hos oss funnit mynt även av sådana
kejsare, som regerade endast mycket kort tid. Så har man vid
olika tillfällen här i Norden hittat mynt av kejsar Leo II, vilken
föga mer än några månader innehade tronen.
Det mesta av det guld, som vid denna tid kom hit — an-
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
