Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - III. Från omkring år 400 till omkring år 800 (Folkvandringstiden) - 1. Förbindelse med det bysantinska riket. - Guldrikedom - 2. Gravar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAVAR.
En liten, vid Tuna i Uppland funnen mycket märklig
bronsbild (fig. 220) visar, huru en dåtidens kvinna gick klädd. Hon
har lagt upp håret i en prydlig knut i nacken och sedan låtit
det hänga ned utefter ryggen. På bröstet ses måhända ett
halsband av glaspärlor. Över axlarna bär hon en schal; att denna
hade en annan färg än den övriga dräkten, angives därigenom,
att schalen å bilden är belagd med en blågrå metall, under det
kjolen är förgylld. Den senare tyckes för övrigt vara vid och
lagd i många veck baktill, varemot den framtill är mera slät
och prydd med tvenne broderade band, det understa anbragt å
kjolens kant.
2.
Gravar.
Gravskicket var under denna period ej överallt detsamma. I
vissa trakter brändes den döde, och en hög uppkastades på den
plats, där bålet stått. I andra trakter, även i sådana, som ligga
i omedelbar närhet av de förra, jordades den döde obränd,
vanligen med huvudet åt norr. Mångenstädes lades hans eller hennes
lik — ty både män och kvinnor begrovos på detta sätt — i en
båt. Denna ställdes antingen uti en stor, på släta marken grävd
grop, som sedermera fylldes utan att täckas av någon hög,
eller ock ställdes båten på jordytan, och en hög uppkastades
däröver.
De märkligaste gravarna med brända ben från denna tid äro
de, som finnas vid Gamla Uppsala. Här ligga på en sandås
invid kyrkan flera smärre och tre mycket stora gravhögar, var
och en av mer än 65 meters diameter, de så kallade
»kungshögarna» (fig. 222); denna benämning bör nämligen föredragas
framför de först i senare tid begagnade namnen Odens, Frös
och Tors högar. De hava en betydlig höjd, men nedre delen
bildas av sandåsen och är således ej gjord av människohand.
Den östligaste av dessa högar (»Odens hög») undersöktes åren
1846 och 1847 på det sätt, att man grävde en horisontal, tunnel-
17—1883849. Sveriges historia. I.
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
