Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - IV. Från omkring år 800 till mitten av det 11:e århundradet (Vikingatiden. - Övergångstid från hedendom till Kristendom) - 4. Fredlig samfärdsel med främmande länder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGATIDEN.
stånd från varandra och förenade genom en kedja av smärre
stenar (fig. 264). De två yttersta stora stenarna vid norra ändan
av bron (fig. 271) hade följande, å dem båda nästan lika lydande
inskrift: »Jarlabanke lät resa dessa stenar åt sig, medan han
ännu levde; han gjorde denna bro för sin själ, och han ägde
hela Täby. Gud hjälpe hans själ.» Slingornas och runornas
form på dessa, ävensom på några andra i samma trakt funna
stenar, vilka även bära Jarlabankes namn, visa, att han levat
vid mitten av det elfte århundradet. Bron vid Täby har således
begagnats i nära nio århundraden!
Utom sådana bankar av jord och sten funnos även verkliga
broar, i vår tids mening. En sådan bro, förband Frösön med
fastlandet, där Östersund nu ligger, och vid den nuvarande brons
Frösö-ända står ännu en runsten, som omtalar att Östman
Gudfasts son låtit göra bron; inskriften tillägger, att han även lät
kristna Jämtland (fig. 317).
Även annorstädes i Sverige ser man ännu de broar, om
vilka runstenarna från kristendomens första dagar tala; andra
hava måst ombyggas. Vid ombyggnad av bron över en bäck
nära Kullerstads kyrka i Östergötland fann man på 1850-talet
en fallen och förgäten runsten, som ånyo restes. Dess inskrift
börjar: »Hakun gjorde denna bro; men hon skall heta Gunnars
bro.»
En runsten vid Sundby i Fundbo socken nära Uppsala
omtalar bland annat, att »Ture lät göra sälohus efter sin hustru».
Sådana sälohus eller härbärgen upprättades invid vägarna i
ödemarkerna, där den trötte resanden ej på annat sätt kunde få
tak över huvudet. Ett dylikt sälohus stod i en av Jämtlands
obygder; Snorre berättar, att en natt omkring år 1030 köpmän
kommo dit, vilka alla utom en blevo mördade. Ett annat
sådant härbärge låg på vägen mellan Kungälv och Skara, två
dagsresor från förstnämnda stad. Även där uppehöllo sig
stigmän eller rövare, vilka sökte taga de resandes liv och gods.
Den berömde islänningen Hallfred Vandrådeskald kom en gång
hit och blev överfallen; en av hans följeslagare blev dräpt, och
själv räddades han endast genom en tillfällighet. Även under
medeltiden underhöllos liknande sälohus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
