Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Birger Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNGATIDEN
män europeisk utveckling; ehuru av mycket blygsammare mått
förtjänar den att sammanställas med de häftiga striderna mellan
världslig och andlig myndighet i Norge och Danmark vid
1200-talets slut och 1300-talets början.
I belysning av dessa tilldragelser böra vi se ett ryktbart
stadgande angående det andliga frälset. Den just under
formyndarstyrelsen och på dess uppdrag redigerade upplandslagen — om
vilken mera nedan — innehåller den bestämmelsen, att prästgårdarna
skola vara befriade från alla utskylder och bönderna svara för
deras skatter. Det är första gången det andliga frälset blivit
upptaget i landskapsrätten, och säkerligen har detta skett av bestämd
anledning. Att konungen medgav skattefrihet åt vissa personer
inom landskapet, var från landskapsrättens synpunkt fullkomligt
irrelevant. Det var konungens enskilda rättigheter, som härvid
kommo i fråga och över vilka han kunde fritt disponera. Men
landskapets intressen tangerades, då de av konungen givna
privilegierna på något sätt ingrepo i andra personers rättsförhållanden,
d. v. s. i detta fall, då konungen för att kunna medgiva
skattelindring på det ena hållet måste söka genomdriva skatteökning
på det andra. Upplandslagens ovannämnda frälsestadgande har
därför tydligen tillkommit av den orsaken, att det i tidigare
gällande frälsebestämmelser genomförts den förändringen, att
prästgårdarna väl fortfarande voro delaktiga av det andliga
frälset men på bondemenigheternas bekostnad. Från
konungamaktens synpunkt innebar detta givetvis en betydande vinst,
om också icke närmast kyrkan utan de lägre folkklasserna fått
sitta emellan.
Upplandslagens bestämmelser angående den andliga domsrätten
böra kanske också omnämnas i detta sammanhang. Enligt
ifrågavarande bestämmelser ägde biskopen dormsrätt dels i brottmål,
dels i vissa speciella mål av särskild karaktär. I brottmål dömde
biskopen, då andlig person var svarande part, varvid kyrkans
»hjon» dock betraktades såsom lekmän. De speciella målen
utgjordes av äktenskapsmål, religionsmål, ocker- och menedsmål m. fl.,
vilka lydde under biskopen oavsett svarandens stånd. Alla
jordatvister skulle utan undantag avdömas av världslig domstol. Gent
emot de tendenser, som under Magnus Ladulås’ regim kommit
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
