Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 3. Upplösningstiden 1363-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPLÖSNINGSTIDEN
borgerskapet i Stockholm angår, synes spänningen mellan de
svenska och tyska elementen i slutet av 1370-talet hava varit
nära att framkalla en katastrof. Hertig Albrekts invecklande i
de danska tronstriderna efter Valdemar Atterdags död ställde
också konung Albrekt ensam i sin strid mot de självrådiga
svenskarna. Men framför allt betingades dock den svenska
aristokratiens framgång av den enastående faktiska
maktposition, som Bo Jonsson personligen under dessa år
lyckades uppnå. Här möta vi själva den springande punkten
i den Albrektska regimens bedrövliga historia.
Vid en framställning av Bo Jonssons egendomliga maktsaga
bör förutskickas den anmärkningen, att Bo Jonsson tydligen
aldrig trots sina lysande framgångar kommit i åtnjutande av sina
ståndsbröders personliga förtroende och uppskattning. Man tycker
sig skönja, hurusom den svenska stormannaklassen, även då den
erkände hans reella ledarskap, alltjämt i honom såg
uppkomlingen, åt vilken den endast ovilligt och dröjande medgav en
plats bland rikets förnämsta män. Under hela sitt liv nådde den
mäktige mannen, Sveriges verklige regent under en lång följd
av år, icke fram till riddartiteln! Och även då han beklätts med
rikets förnämsta ämbete, sköts hans namn — kanske just därför
att det icke nobiliserades av riddartiteln — i de offentliga
urkunderna oftast blygsamt undan i skuggan av de anstolta
rådsherrars, vilka voro bärare av de gamla ätternas höga traditioner.
En av de vägar Bo Jonsson beträdde för maktens vinnande
var ämbetsmannens. Vi känna från det föregående, hurusom
han redan under 1350-talet inträtt såsom ledamot av riksrådet.
År 1366 blev han lagman i Östergötland och senast år 1367
häradshövding i Dalarne. Hans befälhavarskap på Stockholms
slott liksom hans utnämning till konungens »väldiga ämbetsman»
har tidigare omtalts. Slutpunkten för hans ämbetsmannabana
tycktes sättas år 1375, då han till sitt namn kunde foga den
ärorika titeln av Sveriges »drots». Även sedermera har han likväl
ansett sig kunna mottaga tjänsteposter av olika slag. Han blev
sålunda lagman i Finland och häradshövding i Tjust, Oppunda
m. fl. härader. De flesta av dessa befattningar förvaltade han
visserligen icke själv, utan han anförtrodde deras skötsel åt vikarier.
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
