Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - I. Unionens upplösning - 2. Lybecks ingripande. Befrielsekrigets senare skede - 3. Uppgörelsen med Lybeck. Gottland och Malmö recess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPGÖRELSEN MED LYBECK
till Finland, där slott och fästen, det ena efter det andra, snart
föllo i svenskarnas händer, sist bland alla Viborg och Nyslott,
som kapitulerade den 10 oktober 1523. Så var det svenska
väldet befriat alltifrån Systerbäck till Brömsebäck och
Västerhavet; dessutom hade svenskarna intagit Viken och Bleking.
Till Novgorod avfärdades ofördröjligen en beskickning för att
trygga den senast ingångna freden. Redan före Stockholms
intagande hade lybeckarna fått sina förnämsta önskningar uppfyllda.
Det återstod att träffa en uppgörelse med den nyvalde konungen
av Danmark.
UPPGÖRELSEN MED LYBECK. GOTTLAND OCH MALMÖ
RECESS.
Ett ärbart råd liksom köpmännen i Lybeck kunde ej alldeles
utan anledning tycka, att de förskaffat sin skyddsling, den unge
Gustav Eriksson, inom en jämförelsevis kort tid ett konungarike,
och de ämnade också låta betala sig. Det var ej nog med de
direkta skuldkraven för skepp, krigsutrustning, varor och
förnödenheter av olika slag. Tillfället att bringa det svenska riket
under Lybecks merkantila herravälde, att göra Lybeck till den
förnämsta stapelplatsen för de dyrbara svenska råvarorna, Sverige
till en avsättningsort för de lybska exportörerna och köpmännen,
var alltför gynnsamt för att försummas. Antydningar om vad
man önskade hade, såsom redan nämnts, tidigt blivit gjorda.
De lybska sändebuden, som stannat över vintern i Sverige,
ryckte fram med sina fordringar under de förhandlingar, som
fördes våren 1523. Fåfängt sökte den oerfarne riksföreståndaren
och hans lika oerfarna rådgivare att spjärna emot, att draga ut
på tiden. Slutligen lära lybeckarna hotfullt ha yttrat, att om
de ej här finge sin vilja fram, visste de annan ort, där de kunde
få bättre privilegier, och för en så genomskinlig hänsyftning på
Danmark måste till sist allt motstånd falla. Biskop Brask, som
icke själv var närvarande, hade varnat, tillrått uppskov och skud-
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
