Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 4. Daljunkern. Västerås' recess. Kröningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
detta ändamål. Men hade han trott sig på detta sätt kunna
göra den mera välbehaglig, så visade det sig snart vara en
villfarelse. I Dalarne vägrade man allmänt att erlägga skatten,
liksom för övrigt även i Hälsingland, och ungefär vid samma tid
uppträdde i det förra landskapet en ny orostiftare. Det var en
dräng från Västmanland, som föregav sig vara Sten Sture den
yngres äldste son junker Nils, vilken i början av 1527 ännu
befann sig i konung Gustavs hov men något senare skickades till
modern, emedan han icke ville rätta sig efter konungen, och
kort därefter dog vid 14 års ålder. Den så kallade Daljunkern,
i vars omgivning man finner personer från Peder kanslers
sällskap, bland andra Peder Grym, uppträdde sålunda med en grov
lögn, dock icke så grov, att icke bland de goda dalamännen
många höllo den till godo och glömde sina trohetsförsäkringar.
Även denna gång delade sig emellertid socknarna. Den
egentliga Bergslagen höll sig stilla och uppträdde till och med för
konungen, andra socknar höllo sig neutrala, och det var
egentligen i de övre socknarna kring Siljan, som den unge skälmen
fann tilltro; dock utgjorde Rättviksborna ett undantag. Han lär
ha förstått att »taga» dalamännen, han var »något dejlig» under
ansiktet, berättar krönikan, »och hade en skalkemun att tala med».
Han brukade säga, att konung Gustav ej kunde tåla honom,
därför att han var bördig till riket, att bara han fick se honom,
sprang han upp och grep till värjan, att konungen förkastat
kristen tro och blivit en »lotther» och en hedning. När han
nämnde sin faders namn, grät han — dalkarlarna gräto med —,
och han bad dem falla på sina knän och läsa ett »fader vår» för
faderns själ. Han var säkerligen ganska väl instruerad av
sina andliga rådgivare. Så hade dalkarlarna uppe i norden åter
uppträtt som föregångsmän och samlat sig kring en ung flykting.
Det var en underlig ödets ironi, att konungen i en skrivelse till
Bergslagen och de södra socknarna fann sig föranlåten att
spetsigt anmärka, att icke borde de i Tuna och flerstädes där nere
taga hänsyn till de »stackarla», som bodde där uppe i Dalarne
och knappast hade annat till bärgning, än vad som gick genom
de förras händer; det var ju de nämnda »stackarne», som nyåret
1521 hade samlats kring den fredlöse Gustav Eriksson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
