Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - III. Uppgörelsen med Lybeck - 1. Utrikespolitiken 1525-1537
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTRIKESPOIITIKEN 1525—1537
gräns. Mellan de båda rikena rådde sedan gammalt en viss
jalusi, som unionen endast hade främjat. Det hade redan varit
Margaretas politik att i Sverige draga fram danskar eller tyskar,
och varje ny unionskonung betydde även i framtiden, att svenska
slott och län, flera eller färre, skulle lämnas i främlingars händer,
under det att i Danmark något motsvarande gentemot svenskar
icke ägde rum. Det var utan tvivel så, att sistnämnda rike i
både yttre makt och kultur stod före Sverige, och man fick i
det senare landet snart den icke ogrundade föreställningen, att
danskarna, när de kommo åt, gärna ville flyta ovanpå, att
svenskarna i förhandlingar med dem drogo det kortare strået. Hans
Brask och konung Gustav möttes i denna uppfattning, och »juten»
var ett namn, som började få en viss pregnant betydelse.
Särskilt den då, på Gustav Vasas tid, levande danska adeln torde
i världserfarenhet och klokhet stått framför motsvarande
generation i Sverige, och detta gällde ännu mera om den holsteinska
adeln, som under den nya dynastien fick så stort inflytande;
några jämlikar i vårt land ägde för visso icke den tiden t. ex.
familjen Ranzau, och den holsteinska adelns avoghet mot Sverige
är bekant. Under sådana förhållanden kunde visserligen lätt nog
mellan de ledande klasserna en misstämning uppstå, som kunde
utveckla sig till fiendskap. »Det haver av ålder», säger Olavus
Petri, »varit ett inbundet och endels naturligt hat och agg mellan
danskar och svenskar, ty båda parterna räkna sig högt, och ingen
vill vika för den andre.» Det kunde lätt nog hända, att Sverige
överallt fann Danmark i sin väg. Allmogen återigen kände nog
icke något egentligt nationalhat, om än jutenamnet under
befrielsekriget med fördel användes som eggelsemedel; utländska
fogdar voro visserligen i allmänhet illa lidna, men de svenska
voro icke heller omtyckta; gränsborna särskilt sökte att leva i
fred med varandra enligt gammal plägsed, även när fejder eljest
rasade. Det fanns även ännu bland de styrande en känsla kvar
av det naturliga i att Sverige och Danmark stödde varandra, och
i farans stund bröt den också fram.
Tvisteämnen mellan de båda rikena funnos nog som ett arv
från den gångna tiden, och nya tillkommo. Till de förra hörde
frågan om Gottland och frågan om den svenska adelns rätt att
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
