Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - II. Striden om gammalt och fornt. Arvriket - 1. Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DACKEFEJDEN
von Seckendorff och Ambrosius Schlehenriedt, för att i norra
Tyskland få understöd för sina planer. De uppsökte hertigen
av Mecklenburg, som fann lämpligt att underrätta dem, att
Sverige vore ett eget konungarike och att pfalzgreven endast
hade utsikter att få hjälp, om han gjorde gällande anspråk mot
Danmark; hertigen själv ämnade fullfölja sina planer mot Sverige,
dock icke för att bliva dess konung, han kunde nöja sig med
att bliva ståthållare. Från honom begåvo sig sändebuden till
hansestäderna men funno i Lybeck endast ett kyligt mottagande.
De måste i sin ordning nöja sig med skrivelser och lyckades
omsider i den förre biskopen i Skara finna en mellanhand. Denne
uppsatte ett längre rekommendationsbrev för pfalzgreven, fullt
av smädelser mot konung Gustav, och underrättade Dacke, att
han åt honom utverkat adelskap. Man lyckades ej utan besvär
att finna en brevdragare, långe Herman kallad, som var villig
att åtaga sig den vanskliga och livsfarliga uppgiften att föra
breven över till Sverige. Han kom lyckligt fram till
Smålandsskären i Tjust och satte sig i förbindelse med en av Dackes
medhjälpare, Sven i Flaka, men breven blevo sedermera på ett
eller annat sätt uppsnappade och förfelade sin verkan.
Emellertid kunde Dacke med skäl både inför bönderna och inför
konungens utskickade berömma sig av att han hade förbindelse med
»kejsare, hertigar, biskopar och Olov Bröms», en av de
landsflyktiga svenskarna.
Långt före långe Hermans expedition hade upproret ånyo
brutit ut. Dacke hade ej lyckats spela sin roll till slut som Smålands
fridstiftare och herre, och på nyåret 1543 togo våldsgärningarna
åter sin början, upprorshopar uppträdde här och var, herremäns
gårdar brändes o. s. v. Men utsikterna voro ej lika ljusa som
förra året. Dacke hade bland bönderna själva och bland sina
egna anhängare skaffat sig fiender. Han lät slå ihjäl, berättas
det, en av sina egna hövitsmän, Måns Hane, »en namnkunnig
småländsk bonde», och ådrog sig därigenom hat av dennes
stora och mäktiga släkt; likaså lät han tillfångataga och föra i
handklovar gamla och myndiga Smålandsbönder, vilket
misshagade allmogen. Trötthet började insmyga sig, och söndringen
begynte driva sitt spel. Emellertid var Dacke själv på rörlig
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
