Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - II. Utrikes politik - 1. Kejsaren, Lybeck och Västeuropa - 2. Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
ende följderna, gåvo bevis därpå. Några diplomatiska lagrar kom
hans statskonst aldrig att skära; han menade väl också, att
svenskarna voro alltför »enfaldiga och simpla» för dylika bragder.
2.
DANMARK.
Den intima förbindelse mellan de båda grannrikena, som
Brömsebrotraktaten skulle inleda, blev ej långvarig. Danmark
hade lämnats utan hjälp — giltiga orsaker förefunnos visserligen
— i sin fejd med de burgundiska, och sedan freden i Speier
avlägsnat den mest överhängande faran av ett kejserligt
ingripande till förmån för Kristian II:s arvingar, fanns ej längre någon
stor uppgift, som kunde sammanhålla de båda grannrikena i en
gemensam utrikespolitik. De hastigt uppdykande och lika hastigt
försvinnande stämplingarna från mecklenburgiskt, pfalzgrevligt eller
lothringiskt håll förslogo ej därtill, lika litet det gemensamma
intresse de nordiska rikena kunde äga med den protestantiska
saken i Tyskland. Kristian III avhöll sig, såsom redan nämnts,
från deltagande i det snart utbrytande religionskriget, och ännu
mindre kunde något sådant komma i fråga för den svenske
konungen i hans avlägsna rike. Alla försök att locka den senare
till ett nytt personligt möte misslyckades. Det ser ut, som om
han fruktat, att han vid ett sådant kunde bringas längre, än han
själv ville. Också började den förtroliga och täta brevväxlingen
mellan de båda konungarna från 1540-talets första år hastigt nog
att avtaga. Det blev efter hand endast frågorna om utlösningen
av Kristian II:s arvingar och om den ställning de båda rikena
borde intaga till konciliet i Trident och kejsarens försök att
genom sitt så kallade »interim» bilägga religionssöndringen, som
föranledde något livligare meningsutbyte och särskilda
beskickningar. Om den första frågan är redan talat. I avseende på den
senare enade sig de bäda konungarna om att hålla fast vid
den evangeliska läran och att avböja det kejserliga
kompromissförslaget.
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
