Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - I. Konung Erik XIV:s regering 1560-1567 - 4. Krig och underhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIG OCH UNDERHANDLINGAR
XIV:s diplomati uppgifter, som vida mera togo hans intresse i
anspråk än de ovan berörda förbindelserna med tyska furstar
och för honom också blevo vida mera ödesdigra. Henrik Klasson
Horn var här ända till 1567 fältöverste och fick med detta
uppdrag under några år även förena ståthållarskapet, sedan Svante
Sture återkallats 1564. Under ordensstatens upplösning hade
i Livland bildat sig väpnade band av ordensriddare, adelsmän
och andra, vilka delvis uppträdde och förde krig på egen hand.
En del av dessa ryttare hade trätt i svensk tjänst, men de visade
sig vara mycket opålitliga och svårhanterliga, och på Eriks
befallning avskedades större delen 1564. De samlade sig då kring den
tappre ordensriddaren Caspar von Oldenbokum, vars plan gick
ut på att utdriva svenskarna ur Estland och där upprätta ett
nytt ordensvälde under polsk överhöghet Den 30 april 1565
lyckades dessa hovmän, såsom de kallades, att genom förräderi
bemäktiga sig staden Pernau, och några veckor därefter föll
även slottet i deras händer. Att återtaga Pernau lyckades ej
Horn, men då hovmännen någon tid därefter ryckte mot Reval,
ledo de ett grundligt nederlag den 11 augusti, och efter ett par
veckor blev Oldenbokum själv illa sårad och dog. Härmed var
hovmannahären upplöst. Å Polens sida åter fördes kriget
ganska lamt. År 1566 föreföllo några för svenskarna i det hela taget
lyckliga smärre strider, vilka tillskyndade Henrik Horn en triumf
i Stockholm, och först i februari 1567 lyckades polackerna
tillfoga honom ett mera betydande nederlag vid Runafer i Wiek,
utan att dock ställningen i det hela därigenom väsentligen
förändrades.
Samtidigt fortgingo försöken att dels hämma Narva -farten,
dels göra den till en inkomstkälla ungefär av samma art, som
Öresunds-farten var för Danmarks konung. Fiendens fartyg
uppbringades, men neutrala makters skepp skulle få gå fria, om de
erlade samma tull som i Öresund, två rosenobler för varje skepp;
en gång medgavs, att franska fartyg skulle få föra så mycket
varor till Narva, som de förde salt till Sverige. Under sådana
förhållanden florerade kaparväsendet. Såväl enskilda personer
som hertig Karl hade kaparfartyg ute.
5—201267. Sveriges historia. V.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
