Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - II. Konung Eriks undergång - 1. Erik XIV och Jöran Persson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK XIV
längst vidhållna och dyrbaraste planen i detta hänseende, den
engelska, ha vi redan omtalat. En god del av åren 1561 och
1562 tillbragte å konungens vägnar Nils Gyllenstierna i England,
görande stora skulder både för sin herres och sin egen räkning,
allt under fruktlösa underhandlingar. Det var denne ambassadör,
som en gång fick den svenske konungens befallning att genom
lönnmördare bringa hans fruktade medtävlare, Robert Dudley,
lard Leicester, om livet. Uppdraget vittnade om den höge
uppdragsgivarens samvetslöshet i fråga om medel, men Erik var i
detta fall visserligen icke sämre än sina samtida, t. ex. Fredrik
II i Danmark, som icke heller ryggade tillbaka för att använda
lönnmördare. Men innan den engelska underhandlingen var
definitivt avbruten, kände sig Erik för om ett giftermål med
Elisabets ryktbara rival, Maria Stuart i Skottland, och i slutet av
år 1562 voro förbindelser inledda med lantgreve Filip af Hessen.
Giftermålet med den senares dotter betraktades som en avgjord
sak, då Erik skrev det redan omnämnda dåraktiga brevet till
drottning Elisabet, vari han förnekade varje allvar med det
hessiska frieriet, som därigenom också omintetgjordes. Slutligen
följde giftermålsunderhandlingen med prinsessan Renée af
Lothringen.
Visserligen torde ingen svensk konung haft sådana
bekymmer för att bliva gift som Erik XIV, icke heller med sitt råd
och sina ständer fört så många överläggningar därom. I dessa
senare framträdde tidigt ett egendomligt drag. Redan 1561 skall
han till ständerna ha framställt den frågan, om han, ifall det
engelska giftermålet ogillades, finge fritt välja den honom
behagade inomlands, oberoende av vad stånd hon kunde vara, och
en snarlik fråga förelades i varje fall rådet 1562. Det är ovisst,
om Erik vid den tiden ens fäst sina ögon vid Karin Månsdotter,
som då knappast kunde ha varit äldre än tolv år. På ett
giftermål med henne kan han i varje fall svårligen ha tänkt, men
själva frågeställandet vittnar om en egendomlig sinnesförfattning.
Kanske skedde det i början blott på trots och för att slå
omgivningen med häpnad. Men frågan återkommer gång efter
annan. Ett par år senare, 1565, gav rådet sitt samtycke till att
konungen finge taga till äkta vem han ville i Sverige, om han
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
