Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - II. Konung Eriks undergång - 1. Erik XIV och Jöran Persson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK XIV OCH JÖRAN PERSSON
de norra Mälarlandskapen, Dalarne och Norrland. Det dröjde
ej länge, förrän samma regering blev föremål för en anklagelseakt
i 67 punkter; det fanns knappt någon paragraf i instruktionen,
i fråga om vilken icke anmärkning gjordes beträffande
verkställigheten. Det är sant, att Sveriges förvaltning den tiden, liksom
långt senare, lämnade mycket övrigt att önska, men då
regeringen endast fungerade några månader, synes det knappast
ha varit den möjligt att hinna verkställa allt vad som ålagts
densamma, och dessutom gjordes den ansvarig för vad de
underordnade uraktlåtit. Det framskymtar en tydlig avsikt att
skrämma och förödmjuka vederbörande för att sedan efter gjord
avbön kunna giva dem nåd. I Erik XIV:s dagbok 1566 och
1567 förekommer också en hel rad personer, särskilt bland de
högst uppsatta, som konungen skänkt tillgift. »Försummelse» blev
under denna regim ett fruktansvärt ord, och det föreslogs också på
riksdagen 1566 i sammanhang med förslaget att lagen skulle
tryckas, att i densamma nämnda brott skulle upptagas.
Ständerna gåvo endast ett reserverat bifall: »dock så att det måtte
specificeras, att såsom försummelsen är till, så måtte ock straffet
vara därefter». Men om Jöran Persson i detta avseende låtit sin
natur göra sig gällande, har han endast kommit ett motsvarande
drag hos sin herre till mötes. Det gör ett frånstötande intryck
att i konungens skrivelser läsa de otacksamma och nedsättande
omdömen, som fälldes även om en så högt förtjänt man som Klas
Kristersson Horn, och de hånfulla uttryck, som begagnades om
andra, träget använda, om än mindre framstående personer. Och
även för de underordnade omtalades ej sällan de överordnades
fel med smädliga uttryck. Eriks tal till ständerna vid nyssnämnda
riksdag, åtminstone sådant det föreligger i utkast, var också
delvis en formlig anklagelseakt mot ämbetsmännen. Det klagades,
hette det där, att tiderna voro dåliga, sämre än under konung
Gustav. Orsaken var ingen annan än den, att konungen ej
kunde själv vara överallt: »När jag dragit mot fienden, då göra
fogdar, skrivare och alla illasinnade allt vad de vilja. Är jag
hemma eller har jag avlägsnat mig en smula från krigshären,
strax fly hövitsmännen för fienden.» Det var nog icke så orätt,
när det i anklagelseskrifter mot den avsatte konungen lades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
