Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - II. Konung Eriks undergång - 3. Sturemorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK XIV
lag den 18 maj, då Erik och hans vänner — mot sin vana
påstår den förre — berusade sig, uppträdde den olycklige konungen
den 19 maj inför ständerna med ett tal om den upptäckta
sammansvärjningen, men synes ha kommit av sig. Stämningen bland
åhörarna var något blandad, konungen trodde sig höra ett
klandrande mummel från prästerna, liksom en och annan gensaga från
bönderna och upplöste därför sammankomsten i hast. De två
följande dagarna uppträdde i stället Jöran Persson, understödd
av Dionysius Beurreus, inför ständerna med våldsamma
beskyllningar mot de anklagade och lyckades vinna ett visst gehör
hos de ofrälse. Då kom, den 21 maj, Nils Sture »som ett fattigt,
menlöst och oskyldigt lamm inridandes till Uppsala» — som det
heter i en samling aktstycken rörande de tragiska händelserna,
som på släktens föranstaltande gjordes i början på följande år.
Han togs genast i förvar, men hans frimodiga ankomst säges
ha för ett ögonblick omstämt konung Eriks vacklande sinne;
den 22 maj skrev konungen till Svante ett nådigt brev med
löfte att icke skada honom eller hans barn till liv och ära. Men
snart tog skräcken för den fruktade medtävlaren åter ut sin rätt.
Den 24 maj inbröt ej utan goda förhoppningar för de
anklagade. Konungen besökte först Sten Eriksson i hans fängelse
och bad om hans vänskap. Tillsammans följdes de åt in till
greve Svante. Konung Erik kastade sig upprörd på knä, berättas
det, för greven, bad i förvirrade ord om hans förlåtelse för den
orätt, som vederfarits Nils, och lovade hela familjen sin nåd.
Men plötsligt skall han ha stigit upp och lämnat fängelset,
yttrande, säges det, att Svante dock aldrig skulle förlåta den
skymf, som sonen lidit. Både Svante Sture, som undfallande
skulle ha svarat på dessa ord, och Sten Eriksson trodde
emellertid nu, att all fara var över.
På slottsbacken träffade konungen en av Jöran Perssons
förtrogna, ordinarien eller biskopen i Kalmar Petrus Caroli. Vad
som mellan dem förefallit är ej närmare bekant. Säkert är, att
konungen med ilande fart rusade tillbaka till borggården, åtföljd
av Jöran Perssons systerson drabanten Peder Velamsson, och in
Nils Stures fängelse med en dolk i ena handen och en bardisan
den andra. Nils Sture låg på sin säng, berättas det, läsande i en bön-
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
