Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - III. Johan III:s regering 1569-1587 - 1. Utrikes politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN 111
öde, svarade tilimötesgående, ursäktade dess uppdrag med några
grova osanningar — han hade fått för sig, att Johan vore död
och att Katarina hölles fången o. s. v. —, anhöll om sändebudens
återskickande och föreslog, att en svensk beskickning skulle
avfärdas, icke till gränsen utan till honom själv. Johan lät narra
sig av dessa skenbart vänskapliga ordalag och sände verkligen
1569 en beskickning, bestående av biskopen i Åbo Paul Juusten,
den finske adelsmannen Tönnes Olsson (Wildeman) m. fl. Den
anlände till Novgorod i september och utsattes från första stunden
för den mest skymfande och obarmhärtiga behandling, som
vittnade om en verkligt barbarisk uppfinningsrikedom. Den
fördes i fångtransport till Moskva i början av 1570, kvarhölls
där till hösten och förvisades sedan till staden Murom vid Oka,
där den fick stanna över ett år, varunder medlemsantalet
decimerades av pesten och även på annat sätt. Först i slutet av
1571 bragtes de överlevande åter till Novgorod, där tsaren
befann sig, inför vilken de upprepade gånger tvingades att göra
knäfall, varjämte de mottogo oantagliga fredsvillkor. Tönnes
Olsson hemsändes med en uppfordran till konung Johan att
avsända en ny beskickning, för så vitt han ville undvika krig.
De återstående medlemmarna anlände omsider med bruten hälsa
den 1 februari 1572 till Viborg. Detta brutala tillvägagående
ledde till en brevväxling av det sällsammaste slag mellan de
båda hetsiga potentaterna, vilka överöste varandra med det
hånfullaste ovett; det blev ett internationellt ordbyte av enastående
art. Praktiskt betydelsefullare blev, att en fredlig uppgörelse
numera var omöjlig; de planer, som tsaren vid samma tid
utvecklade i avseende på Livland, förhindrade ytterligare varje
sådan.
I Estland hade Johan III ej utan all svårighet blivit hyllad.
Innan ännu utgången av upproret var känd, ingick visserligen
ståthållaren Henrik Klasson Horn med staden Reval och adeln
i Estland en överenskommelse att under alla omständigheter,
vare sig Erik XIV avsattes eller ej, upprätthålla föreningen med
Sverige. Men Horn, som en gång vittnat mot hertig Johan,
misstroddes av konungen, som gjorde ett misslyckat försök att
genom en knekthövitsman, Nils Dobblare, överrumpla slottet i
A
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
