Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - I. Sigismund i Polen. Konung Johans sista år - 1. Konungavalet i Polen 1587. Kalmare stadgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN 11
skild Bielke och Erik Sparre, jämte ett par sekreterare fingo
också genast gripa sig an med uppsättande av ett slags riksakt,
som efter åtskilliga redaktionsändringar omsider utskrevs på
papper och den 10 maj i Vadstena undertecknades och
beseglades av konungen och hans son. Efter några nya, mindre
väsentliga förändringar blev urkunden några månader senare i Kalmar
omskriven på pergament och den 5 september ännu en gång
av de båda furstliga personerna underskriven och beseglad.
Det var de så kallade konstitutionerna i Kalmar eller Kalmare
stadgar — eller det »latinska brevet», såsom urkunden i Sverige
efter sitt språk benämndes — ett aktstycke, ganska intressant i mer
än ett hänseende, ehuru det aldrig fick någon reell betydelse.
Vad man med ganska stor skicklighet sökte tillvarataga var
först och främst Sveriges självständighet och likställighet med
Polen under en blivande union, liksom det svenska statsområdets
integritet. Konstitutionerna inleddes med förpliktelsen att aldrig
till Polen avträda någonting av det svenska statsområdet i det
egentliga Sverige, Finland, Livland eller Ryssland. De båda
förenade rikena skulle åtnjuta samma anseende, ett förbehåll,
som i en annan paragraf särskilt tillämpades på den svenska
högadeln, konungaättens fränder, gentemot varje annan adel.
Vartannat eller åtminstone vart tredje år borde konungen komma
till Sverige för att där regera, och detaljerade bestämmelser
gåvos, avsedda att vid dessa resor fram och tillbaka mellan de
båda rikena hävda likställigheten. Sveriges skattkammare eller
drätsel finge lika litet som regalier, arkiv eller räkenskaper föras
ur riket eller vårdas av andra än infödda svenskar. Redovisning
skulle visserligen göras inför konungen, när han befann sig i
Polen, men uppbörden anförtros åt svenskar och inga inkomster
av vad slag som helst i regeln föras utom riket utan i stället
användas inom detsamma. Rättskipningen i vartdera riket
skullevara fri och oförkränkt, ingen svensk mot sin vilja stämmas
eller ställas inför rätta utom Sveriges gränser, och om vad skedde
till konungen, medan han var i Polen, saken avdömas av svenska
domare. Inga andra än de, som voro den svenska kronan
edsvurna, finge innehava något befäl inom de av Sverige erövrade
delarna av Livland och Ryssland, och de förnämsta slotten
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
