Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - I. Sigismund i Polen. Konung Johans sista år - 3. Avfallet från liturgien. Konung Johans död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN III
Under konung Johans sista år uppstod en schism mellan
honom och prästerskapet i Stockholm. Vi äga bevarad en de
misshagliga avfordrad förskrivning, vari de hade att förbinda sig
att aldrig i skrift eller tal göra konungen emot, vare sig det rörde
mässboken eller något annat, samt att vistas på de orter, som
konungen kunde bestämma. Huruvida professorerna vid
högskolan varit inblandade i denna strid är osäkert. I varje fall
lämnade de nu sina ämbeten, och högskolan gick sin upplösning
till mötes.
Men lösningen på den kyrkliga striden, som ånyo tänts med
sådan förbittring, var närmare än konungen trodde, och den
skulle komma att gå i en helt annan riktning, än han väntat.
År 1591 avled ärkebiskop Andreas Laurentii, liturgiens
talangfullaste och kanske ende uppriktige försvarare. På våren 1592
uppkallades ett par präster från Växjö stift, som ansetts som ett
av liturgiens starkaste fästen, för att tjänstgöra i huvudstaden.
De medförde till konungens harm och överraskning en skrivelse
från hela stiftets prästerskap, vari man på anförda skäl bad att
få återgå till 1572 års kyrkoordning, att förskonas från
mässordningen samt att ett allmänt nationalkoncilium skulle sammankallas,
där man fritt finge överlägga och besluta både om lära och
ceremonier.
När skriften frambars till konungen, var denne redan mycket
svag och hans motståndskraft bruten. Ett första svar i skarpa
ordalag följdes av ett mera fogligt. Konungen försäkrade, att
han ej var någon papist, men icke heller ville han vara deras
samvetens konung; de borde sköta sitt predikoämbete så, att
de kunde försvara det inför Gud, konungen och var ärlig man,
men liksom konungen ej ville tvinga någon till samvetet, fordrade
han, att ingen skulle döma om hans tro eller samvete annat, än
vad han själv förklarat. En petition i samma syfte som Växjö
prästerskaps skall hava kommit även ifrån Västerås stift. *
Så skulle de religiösa spörsmålen sysselsätta konung Johan
till det sista, och hans reflexioner voro melankoliska. »För
några år sedan», yttrade han en gång mot slutet av sitt liv,
»räknade de denna mässordning för god... Var hon då god,
hvi hafva de henne icke hållit? Men är hon nu ond, som de
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
