Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Resa till Jekatharinenburg. — Gästfrihet i Malmisch. — Wotiäker. — Lifegna sålda från ett gods i Tula till bruket Nischni-Tagilsk i Ural. — Förhindrad grymhet mot en qwinna i Dubrowa. — Perm. — Snabb skjuts i Ryssland. — Rysk ångbåt. — Transport af förwista. — Festlighet wid wårt intåg i Asien. — Ankomst till Jekatharinenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
af den hwilandes lekamen. Det war 100 bundfamiljer fran gu
vernementet Tula, hwilka den rike Demidoff kupt fur att forflytta
till sin egendom Nischni-Tagilst pa ustra sidan om uralsta bergen,
norr om lekatharinenburg. Slutligen upptackte jag den unga
tatar-qwinnan med hennes lilla barn, som jag hade sett wid
farden uswer Wolga. Hon satt nn pa en wagn, med sitt barn
i skotet och benen hangande utofwer wagnskanten. Det enda, fom
dessa stackars bonder kunde fura med sig af veras ringa egen
dom, war deras hastar och arbetswagn jemte nagra sangklader
och det lilla helgonstrinet, hwilket hwar och en hade furfardigat
med sin yre och som war prydt med en helgonbild af messings
bleck, som knappast kostade 25 ore. Under farden tjenade detta
lilla strin och den stang, hwarmed den war fastgjord wid wagn
strofwet, fur smabarnen, hwilka alltjemt wille titta ofwer wagns
kanten, att derwid halla sig fast uti. Det war en hogst rlirande
syn att se denna mennistotransport. Jag sade till en gammal
qwinna, som sng mycket bedrufwad ut, att jag hade hlirt den
adelsman, som hade salt dem, prisas som en mennistocilstande
man, hwilken behandlade sina lifegna som en fader. "Gud hjelpe
otz fur den far, han ar fur sina barn!" utropade hon. "Jag
och min man aro ofwer 60 ar; wi woro nudgade att for en
spottstyfwer scilja war enda ko, som jag sjels hade uppfudt, samt
ett par far, och maste nu pa wara gamla dagar utbyta den
fruktbara nejd, der wi ciro sodda och som wi hullo kar, mot ett
kalli och ufruktbart landskap. Ack! det ar tungt!" Atstilliga an
dra af dem sago mycket sorgbundna ut, men siertalet tycktes med
lugn finna sig i sitt ude.
Den 25: e om morgonen, sedan wi pa gåtan i den lilla
byn Dubrowa hade utanfur wart qwarter anstallt wara magne
tista iakttagelser, hade Erman pa de siata stenarna pa sidan om
gåtan nedlagt ett litet med glasperlor utsydt fodral, som inne
hull en magnetiserad stalcylinder, hwilken anwandes till att be
stamma styrkan af jordens magnetista kraft, men glumt att tåga
in den pa samma gang som de ufriga instrumenterna. Da han
kom ut och saknade den, blef det en allman uppstandelse, och twa
af stjutsbunderna sade, att de trodde det en fattig qwinna i far
stinnspels, som gick furbi, hade tagit den. De stego genast till
hast och upphunno henne just i detsamma hon holl pa att uppna
fodralet. Hon MpadeS nu tillbaka och krop pa hander och sutter
framåt gåtan, fur att kyssa Dues sutter och bedja om nad.
Erman hade latit hemta rattstjenarne, for att efter lagens strang
het lata gifwa den olyckliga i langt framstridet hafwande tillstand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
