- Project Runeberg -  Sånger och berättelser / 1. samlingen af nio signaturer /
243

(1863-1865) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag menar en thorsdag. Läsare, döm mig nu icke för
hårdt för hvad som komma skall! Jag vädjar till dig
sjelf: när du som liten pvs någon gång har sutit i din
kammare eller inne hos mamma och genom den halföppna
köksdörren fått höra den egendomliga fräsningen från en
ljuflig pannkaka, har icke då denna fräsning genomdallrat
hela din lilla själ, och har den icke för dina öron varit
den ljufvaste, mest harmoniska musik? Tänk först på,
hur det börjar fräsa till mycket häftigt och sedan efter
åtskilliga nuancer hvilar på samma ton, som slutligen stilla
dör bort, när pannkakan är färdig i all sin herrlighet. Aj,
åj! Ja, men det mest märkvärdiga med den der musiken
är i alla fall, att den, så hänförande den än är för barn
mellan fyra och tolf år, nästan är det i lika hög grad för
herrar vid fjorton. — Men till saken! Icke anande något
försåt, satt jag thorsdagsförmiddagen med mina pojkar och
läste. Med undantag af en hop småsaker, hade allt hittills
gått temligen ordentligt, och jag kände mig rätt stolt och
fast på min plats. Gossarne sysselsatte sig för tillfället
med sina lexor i latinska grammatican och jag roed Cicero
de Officiis. Då begynner med ens denna meranämnda
förföriska fräsning från köket. Jag lyfte hufvudet från min
Officiis och lyssnade: ja, det var verkligen en pannkaka,
som fräste; jag kände väl igen ljudet. Men nu märkte
jag, att äfven gossarne lyft sina hufvuden på samma sätt.
Erik såg på mig med en betydelsefull blick; men jag
bemannade mig, pekade allvarligt på boken, och läsningen
fortsattes. — Återigen samma ljud! Nu kunde icke Erik
hålla sig längre: «Hör du, Pelle?» sade han med
dofstämma. «Ja, jag hör», svarade jag, full af sinnesstyrka. «Men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:45:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/signaturer/1/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free