Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Vintern hade rasat ut bland nordens fjäll, och
vårsolen blickade vänligt ned, väckande till lif den
slumrande naturen. Trädens kronor svällde, och mellan
drifvorna, som här och där ännu lågo kvar, syntes
marken grönska. Några små sångare hade redan
kommit från södern, och de kvittrade nu så glada i sina
kända dalar.
Den flydda vintern hade varit svår. Ett
missväxtår hade gått öfver landet, och nöden kändes
tryckande i Dalarna. Det var tungt och svårt, men med
vinterns slut och naturens uppvaknande blefvo äfven
människorna gladare och förhoppningsfullare.
Icke särdeles långt från sitt hem uppe i
skogsbacken stod Olof i skjortärmarna och svängde sin yxa. Han
var sysselsatt med att hugga ved, hvilken under
sommaren skulle torka till bränsle för nästa vinter. Hans
ldnder voro något blekare än vanligt, en följd af den
tryckande nöden i hans hem.
Han var så ifrigt sysselsatt med att fälla en
skäggig gran, att han icke märkte Kerstin, förrän hon gaf
honom ett lätt slag på axeln.
— God dag, Olof! hälsade flickan, som var munter
och glad som vanligt.
— God dag igen, Kersti. Det var roligt, att du
’älsade på mig, sade Olof och ställde yxan mot granen,
under det han med den grofva skjortärmen torkade
svetten ur pannan.
— Jag tänkte gå in ’os er och ’älsa på när dig,
men så fick jag se dig ’äruppe på backen, när jag
gick öfver morfars lindor.
Kerstin tog upp sin stickstrumpa ur den så kallade
"kuppin" och satte sig ned i ljungen vid Olofs sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
