Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
’ör du Kersti’, tror du inte, att du kommer att längta
’em till Dalom, när vi ’afva rest?
Karin såg bort till Kerstin med en varm blick,
när hon frågade detta.
-— Nej, svarade Kerstin dröjande, ’är får jag lära
mig seder och skick, och lön får jag med, så nog ska’
jag försöka.
Karin och Brita utbytte med hvarandra en
betydelsefull blick, hvarefter den förstnämnda frågade:
— Hvad ska vi ’älsa ’em till Olof, när du inte
följer med till Mora?
En mörk rodnad steg upp på Kerstins kinder vid
denna fråga, och hon lutade sig ned öfver
trädgårdssängen, där hon med febelraktig häftighet plockade
ogräs ur mullen. Ack, det stod framför hennes minne
en liten blå blomma, hvilkens saga Olof berättat, och
det kändes så tungt i hennes bröst, men snarc slog hon
upp ögonen och utbrast skrattande:
— ’Älsa ’em till Olof, att jag skall blifva
’err-gårdspiga, och nog skola vi träffas, om vi lefva.
Det låg någonting kallt och tvunget i Kerstins
annars glada och hjärtliga skratt denna gång, och de
andra kullorna voro allvarsamma, ja sorgsna. Förut
hade förtroligheten och glädjen gjort dem alla tre
lyckliga, ty de hade ingen hemlighet att dölja för
hvarandra; men nu var det säkert något "i olag", som
man säger.
På herrgården vistades, medan kullorna voro där,
patronens son Adolf, en glad student, hvilken under
vintern "legat" i Uppsala och nu under sommaren
gästade det präktiga hemmet. Det är sant, att glädjen
tillhör hans ålder, men så var ock unge Adolf glad med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
