Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
— Alltid lika sorgsen, lilla blomman min, sade
Vass och tog plats vid hennes sida.
— Skulle jag icke vara sorgsen? Se’n du
underrättade mig om Svärds död, har jag ständigt tyckt
lifvet vara mörkt. Jag vet nog, att det är en ärofull död
att falla i striden för fäderneslandet; men det är ej
tröst nog för mig, och jag sörjer honom städse lika
djupt.
— Så du talar! Hvarför se lifvet i så mörka
färger, då du i mig har en trofast vän, som vill dig väl.
— Säg icke, att du vill mig väl. Du var alltid en
fiende till min lycka. Jag såg nog, att det icke gick
dig nog till hjärtat, när du förkunnade din
barndomsväns död; du giäddes fastmer däråt.
— När var jag din fiende? Jag har nu i många
år försäkrat dig, att jag älskar dig, och att endast du
kan bereda mig lycka; men nu är det sista gången.
Skulle du icke vilja hafva någon, som hjälpte dig med
täppan här?
— Jag minnes ännu, när jag sade dig, att jag var
Svärds trolofvade, hvad du yttrade : "Det var ett
brudpar här, som aldrig såg kvällen komma på
bröllopsdagen". Hvad mente du därmed?
Annas blickar höjde sig forskande,
genomträngande till Vass, och han måste slå ned sina ögon för
den blick, som mötte honom ur hennes rena, ärliga
ögon.
— Låt oss nu ej gräfva upp gamla minnen, min
lilla vän. Glöm Svärd och blif min brud, fortsatte
Vass och lade sin arm kring Annas lif.
— Aldrig blir jag din brud, svarade Anna med
fast ton. Väl är Svärd död, men jag blir honom dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
