Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glädjas-Karin eller Solleröns lilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
•
togo sig ock en stunds hvila. De mest praktiska
kossorna hade vadat ett stycke ut i sjön, där vattnet
räckte dem upp öfver benen, och befriade sig djuren
sålunda från det besvärliga "åtet".
De båda barnen på "ståndholen" voro Glädjas
Karin och Skeri Mats, son till Skeri Lars. Det hade
brunnit många vinterbrasor nu, sedan deras fäder före
"kresningen" samtidigt höllo elden vid makt i bister
vinernatt. Glädjas Karin var en vacker kulla med
guldgult hår och ögon blå som dalens "Förgät mig ej".
Hennes kläder voro grofva men färgrika. På ryggen
bar hon en näfverkunt, där hennes barkblankade bröd
förvarades, och från midjebandet nedhängde vallhornet
samt "slekekappen", i hvilken mjöl af agnar jämte salt
hopblandats, och detta var för kreaturen ett eftersökt
lockmedel.
Den lille solbrynte Mats var en för sina år
storväxt och stark gosse, äfven han iförd sockendräkten :
den traditionella dalkarlsjackan med blanka
mässingsknappar och röd "struthätta". Han plockade just nu
fram sitt matförråd och räckte en "riktig" brödbulle
till sin väna kamrat, i det han sade:
— Lägg bort ditt bröd, Karin. Jag tog mä’ af
våran bulla te dej också.
Fattigdomens börda, som äfven Karin kände, blef
mindre tung, då hon såg kamratens vänlighet och,
som barnen på denna tid allvarligt tillhöllos, knäppte
de sina händer före och efter måltiden.
Mats lade ny, rökframbringande våt mossa på
elden, och Karin förde vallhornet till sina läppar och lät
höra de "låtar", hon inlärt, De voro vemodiga, men
de voro vackra, dessa låtar. Likt osynliga andar vand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
