Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glädjas-Karin eller Solleröns lilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Han kom uti dalen, där bergafrun satt.
På sländan hon spann och vallade fåren.
Han glömde sin hjord och den kommande natt
Och bergafrun följde långt, långt i snåren.
Han följde de lockande ljuden.
Hon talte så vänligt, hon vandrade fram
Till slottet i berget, där trollena bo.
Men pilten, den arme, i tårar nu sam;
Att trollen han råkat, han började tro,
Och tårarna runnö så varma.
Men dörren var sluten och fången han var.
Och suckar ännu man hörer i dalen.
Han längtar till hemmet, till mor och till far.
Och gråter så svårt bland trollen i salen —
Men tårarna torkas i himlen."
Solen hade nu sänkt sig något från sin
middagshöjd och uppbrott från "ståndholen" skulle ske- Men
först skulle Karin hafva några smultron, som så
inbjudande lyste bland stenblocken, och det är möjligt, att
hennes mening var att dela med sig åt kamraten. Han
hade ju delat sitt "riktiga" bröd åt henne.
Plötsligt uppgaf flickan ett högt jämmerrop, och i
det ropet låg mycken fasa uttryckt. Mats skyndade
till och såg en stor, hväsande huggorm försvinna i
klippans remnor. Karin pekade på sin hand, men hon
kunde, så förskräckt som hon var, intet säga.
Hjälplös slog hon sina armar kring kamraten, och redan
visade sig giftets verkningar. Från de små hålen efter
reptilens tänder spred sig en mörkblå rodnad. Mats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
