Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
på sin breda rygg. Det hade väl annars blifvit så, att
de väl ej så öfverdrifvet artiga finnarna låtit flickan
själf taga hand om bördan. Nu flck bäraren en
tacksam blick från ögon blå, som fagert strålade under den
hvita, luftiga hilkan.
Under vandringen på knagglig väg genom skogen
gick Anders vid Katris sida, och ingen mer än skogens
fågel, som jublade öfver daggstänkt morgon, såg, att
våra unga två, som slutade tåget, gingo hand i hand.
De kände sig närmare hvarandra så, och dock fanns där
ett moln öfver deras lycka. Troligen tänkte båda i
denna stund på detta hotande moln. De gingo
nämligen tysta, och deras anleten voro allvarstunga. Anders
tog först till orda. Varmt tryckande Katris hand,
frågade han :
— Hva’ ska’ far din säga, Katri? Mig anar intet
godt af’en. Ja’ ä’ fattiger och han ä’ förmögen, och
du blir riker du, när han faller ifrå. När ska’ vi tala
ve’n?
En blick från Anders på det rosiga anletet under
hilkan sade honom, att det visst icke var några
onyttiga griller, som grumlade hans glädje. Katri drog
varsamt sin hand ur Anders liksom hon plötsligt tyckt
"sig göra något orätt. Trohjärtadt såg hon dock snart
åter in i den älskades ögon, i det hon sade:
— Ja, far ä’ högfärdiger han. Han har iblann tält
ve’ mäj om, att ja’ skulle lämna finnskogen och
komma ut i nå’n lära i sta’n och bli en bättre flecka, som
han kallar ’et. Men ja’ ä’ så fästad ve’ skogen och
hemmet här, och ja’ känner bestämdt, att ja’ skulle
längta hem hit igen och–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
