Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingels-Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•273
uppförda muren. Den gamle soldaten löste armen
från "spiselstolpen" och rycktes bort från den rika
värld, som i fattigdomen öppnat sina ljusa, vårfagra
vidder för honom, och, instinklikt anande, att han nu
var mindre behöflig, vandrade han ut i den stilla
kvällen.
Erik såg upp på flickan, och han blef ännu mer
allvarsam än förut.
-—Hur är det med dig nu, Anna? Hvarför ser
du så missmodig ut? frågade han.
I stället för att svara lade Anna sina armar kring
Eriks hals och gömde snyftande sitt hufvud vid hans
bröst.
— Nu har sorgen kommit, Erik. Du minns att
jag en gång sade dig, hur Gryt Halfvar hängde efter
mig. Nu har "Bönemans Olle" varit hos oss och
friat från Halfvar.
— Och du gaf honom ditt "ja?" frågade Erik och
löste mildt Annas armar, i det han sorgset såg in i
hennes ögon. Han tycktes hafva svårt att tänka sig en
annan möjlighet, än den han i sin fråga uttryckte.
— Nej, käre Erik, genmälte flickan trohjärtadt.
— Nu är du orättvis mot mig. Hur kan du tro, att
jag skulle svika dig? Men ser du! Far dömde mig
arf-lös, om jag ej glömde dig och tog Halfvar.
Eriks öga glimmade till vid dessa ord. Slutet af
dem glömdes af glädje. Han kände sig rik, mycket
rik, och den låga kojan försvann äfven för honom
liksom nyss för fadern. Kärleken, den himmelska och
jordiska, hade lyckliggjort både far och son.
Pertblosset i muren var nära slut och kastade ett
allt mattare sken på de unga, och när skuggorna sänkte
1°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
