Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingels-Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•310
hans kula krossat ett hjärta först på Suttula hed och
på samma gång ett svärmiskt, älskande sådant på
Volgas eller Dons stränder. Han suckade tungt och gick
vidare, i det han halfhögt sade: "Kanske din kula
ock är stöpt, Erik Örn". Det blef så underbart lugnt
inom ynglingen, då han stod här midt bland dödens
skörd. Hans egna bekymmer, hans oro för Anna, ja,
allt blef så smått inför den stora, isiga, kalla
smärtan och tårarna här och tårarna där.
Hans uppmärksamhet fästes slutligen vid en
grånad, högrest gubbe, hvilken, bärande svensk uniform,
satt med ryggen mot en klippa, under det hans ena
arm var lindad kring en gran, som växte invid
klippblocket. Den gamle tycktes sofva. Erik gick sakta
fram till den gamle slumraren och upplyfte varsamt
det nedsjunkna hufvudet. En erinran, ett sällsamt
minne hade väckts hos honom, när han först fick syn
på den sofvande, men han stannade ej länge vid den
möjliga tanken. Men hvad han nu fick se, kom honom
att rygga tillbaka.
— Far! Far! ropade Erik, och han lade handen
öfver sin panna, som om han velat vakna ur en dröm
och reda sig ut ur ett kaos. Så störtade han ned på
knä vid krigaren. Det kunde ej vara någon synvilla.
Den gamle hade blott en arm kvar, och den andra
sjönk maktlös ned, när Erik lossade den från granens
stam.
Den gamle slog upp sina ögon. Han var ej död,
men linnéorna vid klippans fot voro färgade röda af
hans blod, och Erik såg nu, hurusom den sårades
vapenrock var uppfläkt på bröstet. Sonen förde sin fält-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
