Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visserligen en blek och afmagrad och hjälplöst
vanmäktig Sten Stålfelt, men dock med en gnista
af den blåa elden i hvardera pupillen. Och när
dessa gnistor möta den milda fasta blicken ur
Annas ögon, så glimma de upp och förstoras, och
Sten fattar hennes lediga svala hand mellan sina
fuktiga och håller den fast en stund. »Så var
det ändå Anna, jag mötte i feberbränningen,»
säger han, »och som ledde mig ut ur den igen till
lifvets kust.»
Att det kan sjunga och klinga och jubla så i
en skröplig liten muskelhärfva, som det gör den
dagen i Annas unga hjärta! Hvilken glädje, när
Karl-Olof kommer upp på sitt vanliga
morgonbesök och finner vännen återvänd från den långa
skuggresan och ser det glimmande lifsnyet stiga
mot ögonglobens hvalf!
Han har minsann bråda och mödosamma
dagar nu för tiden, Karl-Olof, måste vara allestädes
närvarande, allvetande och allvis! Dela sig
mellan Borggården och fadern, bagarstugan och Stens
sjuksäng, tidningsarbetet och
föreläsningsverksamheten. Allt håller han i gång och vid makt, gör
sig en samvetssak af att intet skall få försummas,
och där har kommit en beslutsamhetens och
snar-rådighetens pust öfver hans väsende, som
förvånar och fägnar alla, med hvilka han träder i
beröring.
Hur noga räknade hans minuter alltså äro,
måste han nu ändå slå sig ned vid Stens bädd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
