Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barn leder hon gärna vilse i skogen, och de
förtviflade mödrarna kunna få söka dem i nätter och
dagar, innan de finna dem åter alldeles förgråtna
och förvildade.
En gång stod en gosse och metade vid en
tjärn, då dök plötsligt Randa upp vid hans sida.
Men nu var hon iförd den allra vackraste gröna
mantel och bar en krona af röda grankottar på
sina utslagna lockar. Fager och ung var hon ock
att skåda, och hennes ögon lyste så mildt som de
blåa stjärnblommorna vid tjärnens strand.
Fiskarna, fsom gossen metat upp, plockade hon samman
i sitt mantelfång och bjöd honom sedan med en
nick att följa. Och se — han kunde icke stå
emot; som af en en hemlighetsfull makt drogs
han i hennes spår, allt längre och längre in i
skogsdunklet. Hans bara fötter sargades till blods
mot de hvassa stenarna, han stapplade och dignade
af trötthet, men då stämde Randa upp en
underbar »lek», och borta voro all smärta och
vedermöda! Så måste han följa henne och hennes
svarta hjord, ända till dess natten började falla
på. Då greps han med ens af en stor förtviflan,
och i sin själanöd knäppte han sina händer och
höjde en bönesuck: »Fader vår, som äst i
himmelen.»
I detsamma ljöd ett bedöfvande brak, i ett
skärande hånskratt försvann Randa och med henne
hela hennes hjord — endast de silfverskimrande
fiskarna lågo strödda öfver den gröna mossan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
