Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Silverkvarnens hemlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta befanns ock vara fallet. Nu kunde lyktan
brinna klart och luften var, om ock allt annat än
behaglig, så åtminstone dräglig. Alf Grane gick före
med lyktan och de två andra följde efter. Källaren,
vari de inträdde, var vid pass 4 meter lång och 3 meter
bred, murad av gråsten och täckt av ett stenvalv. Men
i olikhet med andra källare saknade den varje tillstymmelse
till förbindelse med yttervärlden utom den
massiva dörren. Icke ens den minsta glugg stod till att
upptäcka. Föga underligt således att luften var
förskämd, oavsett liklukten. Runt kring väggarne stodo
manshöga hyllor, fullsatta av silverpjäser, några ännu
blanka, tydligen de som kommit senast dit, andra
överdragna med den patina, som gammalt silver erhåller,
om det aldrig putsas. Det var som hade man inträtt i
ett museum för gammalt silver.
Mitt på golvet stod en låda, nästan till brädden fylld
med smycken och andra mindre föremål av ädel metall,
somliga inlagda i askar eller etuier, andra alldeles bara.
Där fanns ock en större ask fylld med glimmande
guldmynt.
Framstupa över denna låda med högra handen bland
guldmynten låg liket av en äldre man, som av
länsmannen och skogsförvaltaren genast igenkändes såsom
den försvunne Appelblom.
Alf Grane upplyfte likets huvud och betraktade det
noga.
— Här föreligger, sade han, varken självmord eller
död på grund av yttre åverkan. Mannen har dött av
ett slaganfall. Se, munnen är dragen på sned, ett
tecken som sällan slår fel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
