Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. I skallerormarnas håla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILVERORMEN 99
Mitt under framträngandet av dessa frågor, som han
inte kunde besvara och som säkert inte den förfärlige
skulle ha besvarat, om han även kunnat få fram dem
med denna alldeles förtorkade mun, kom tanken på den
arma systern.
Ja, hur hade det väl gått henne?.. .
Liksom löst ur en förtrollning vid denna tanke,
kände han hur blodet åter började strömma till i hans
nyss så stela ådror. Han kände, hur det svidande
huvudet lydde hans vilja att kunna röra sig och böja
sig undan, och han lade tydligt märke till, att
Silver-ormens nyss så fasta grepp gav efter som om han inte
längre ämnade fullfölja sitt uppsåt.
Något alldeles särskilt måste ha hänt.
Långsamt höjde Sam blicken. Med största
försiktighet försökte han på nytt vrida sitt svidande huvud.
Ja, det sved verkligen ännu och värre än nyss.
Kanske att hans skalp med det rika, lockiga, blonda
håret redan var tagen? ...
Denna tanke kom Sam att blixtsnabbt föra handen
upp mot huvudet och mot hjässan. Men i samma
stund kände han en ändå större sveda och var nära
att ropa till.
Nu blev han fullt — vaken!
Någon Silverorm såg han inte till alls. Allt var
mörkt, så när som på ett svagt sken, som syntes komma
från hans egen hjässa.
Nästa ögonblick hade han fullt klart för sig att han
bokstavligen hade eld i håret.
Sin bredskyggiga, mexikanska hatt hade han
bredvid sig. Han fick tag i denna och tryckte den på
huvudet. Elden i håret släcktes i samma stund, och få
sekunder senare, när det blev klart för honom att han
ännu måste befinna sig i klyftan tillsammans med tara-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
