Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slottet i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Holmen omgavs av ett pålverk. En fallbrygga
förenade den med fasta landet.
Tiden hade målat slottet i grått och brunt.
Det såg ut, som om det gömde på hemligheter,
forntida och framtida. Tystnaden, som vanligen
rådde där, kändes som påbjuden för att icke störa
ett ruvande på minnen och aningar.
Insjön speglade furuklädda gråstensbranter.
Den mörka barrskogen sträckte sig vida åt alla
håll. På ett ställe sänkte sig stranden öppen mot
sjön. Där skymtade mellan däldens björkar den
trappvis stigande gaveln av ett kloster.
Dess stenfot finns ännu. Jag har suttit där
en senhöstdag under tungsinta skyar, medan
fuktiga vinddrag än prasslade, än suckade i den bleka
strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid
mina fötter; men en stålört, en styvmodersblomma
bevarade ännu en senkommen, flyktig fägring.
Förgängelsefärger bredde vemod över markerna
och skogen. Rönnen, som skjutit upp mellan
stenarne, bar på nästan avlövade grenar klasar, som
lyste i den immiga dagern med några sparade
droppar av sommarlivets blod. Vad klostret
hette, vet nu ingen, om ej de forntidslärde. Men
sägnen förmäler, att den svarta döden lade det
öde, och att det sedan dess var lämnat åt
förfallet.
Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld
herre på Ekö. Det gick ett ordstäv, redan då
gammalt, att det slottet låg i tystnad, och om
dess ägare, den ene efter den andre, sades, att
ett ord kostade dem mer än en rundlig allmosa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
